På vägen till jobbet...

Jag tycker om att gå till jobbet. Det är några rejäla kilometer dit men jag slipper köra om stora lastbilar på motorvägen. Eller oroa mig för att morgonbussen inte kommer. Eller för punka på cykeldäcket. Att gå ger mig känsla av oberoende. Och när huvudet inte är upptaget med annat då kan det helt enkelt ägna sig åt funderingar.

Sist jag gick fick jag en stor aha-upplevelse.

Jag har alltid tyckt att livet kan vara lite orättvisst mot mig ibland. Men så kom jag på att jag har haft fel.

När mina barn var små var jag ensamsående mamma. Jag ville förverkliga mina drömmar men ack, jag var nöjd om jag fick en oavbrutten natt. Eller ett toabesök utan att barnen krävde min uppmärksamhet. Att förverkliga drömmarna var inte prio ett då. Men livet gav mig en chans och jag fick friår. Nu skulle det levas! Jag flyttade till Eskilstuna och drömmarna la jag på en dammig hylla. För det tog lång tid för mig innan jag kände mig hemma här. Men livet såg till att jag fick den tiden jag behövde för när friåret tog slut då blev jag arbetslös. Blev jag nöjd då? Icke! Jag började böna och be om jobb. För jobb måste man ha annars är man i händerna på olika myndigheter och känner sig jämt bevakad.

Om jag hade bara så lite som någon deltidsanställning då skulle jag kunna slappna av och förverkliga de där j...a drömmarna. Jag fick vad jag bad om och lite till. En fast tjänst på heltid. Det har jag haft ett bra tag nu.

Och drömmarna ligger fortfarande på den dammiga hyllan...  

Och då undrar jag hur länge livet orkar lyssna på mig och ge mig det jag vill och behöver? Utan att jag förvaltar det på något bra sätt? Jag spiller minutrar och dagar och bara suckar. Någon har sagt att om gräset är grönare på andra sidan då betyder det att man har skött om sitt eget gräs alltför dåligt.

Om jag inte kan se till att det blir bra här och nu så kommer det nog aldrig att bli bra. Oavsett vad jag får och inte får utav livet. Det är bara att inse det och bestämma sig för hur jag egentligen vill leva. Revidera listan med drömmar och besluta vilka av dessa ska få bli min verklighet.

Och just nu drömmer jag om en kopp te i hammocken...

Jag sitter på en parkbänk...

En ledig dag. Jag satte mig på en parkbänk och njöt av den lummiga grönskan runt omkring mig. Jag hade inte bråttom någonstans. Det är min favoritsyssla, att bara sitta och titta och dagdrömma. Min mamma har sagt att jag har alltid varit sådan, jämt i min egen värld. Medan andra barn lekte som bäst med sina kompisar valde jag min egen bubbla. Då var det tillåtet att välja sina egna vägar. Som vuxen måste jag anpassa mig till konstiga normer och tvinga mig till att göra saker jag inte vill göra. Kloka böcker uppmanar till att lyssna till sitt hjärta men det går inte i alla lägen. Men när jag är ledig då får hjärtat bestämma helt fritt. Då sitter jag på en parkbänk och dagdrömmer... 

Mors dag

De gråa tallrikarna köpte jag för ett tag på Saras begäran. Hon tyckte att vi behövde sådana för de runda, vita som vi brukar äta på är alldeles för vardagliga. Om man äter vid speciella tillfällen då ska även tallrikar vara lite speciella. 

När jag kom hem från jobbet hade hon dukat upp, tänt levande ljus och bjöd på paella. Och till efterrätt gjorde hon...

håll i er ... vit chokladmousse med passionfrukt och hallon! Den här tjejen är fantastisk. Dessutom är hon klädd i en matchande tröja som hon lånade av mig. Och som ännu inte har hittat tillbaka till min garderob :)  

Förnöjsamhet

Förhöjsamhet är ett märkligt tillstånd. De flesta är nog överrens om att det är skönt att kunna vara nöjd med det man har istället för att jaga nytt och mer. Och ändå är det nästan lite fult att vara nöjd med sitt liv. Man ska ha ambitioner och planer. Man ska samla på sig pöäng som höjer oss i andras ögon. Som väcker lite avundsjuka och gör oss till bättre människor än vi egentligen är. Ett häftigt jobb, spännande resor, ovanliga intressen eller åtminstone en ny bil.

Men jag kan inte hjälpa det att jag är en sådan tråkig människa som trivs bäst hemma. Som har ingen längtan efter kickar och som känner sig nöjdast om hon får ligga i hammocken, rycka ut några maskrosor ur gräsmattan och klappa sin lata katt. Ta en kvällspromenad i den skogsdungen som ligger runt hörnet, läsa en tidning eller bara dagdrömma. 

För en månad sedan var jag i Barcelona. Den bästa stunden på hela resan var när jag satt på stranden och drack sangria. Jag kunde lika gärna ta bussen till Mariefred, sitta i hamnen och dricka en kall cider. Känslan skulle bli densamma.

När jag vaknade imorse fick jag panik. Kära nån, en sådan vacker dag och jag hade inget inplanerat. Jag började genast fundera på vad jag skulle hitta på. Mitt i det febrila tänkandet fick jag hejda mig själv. Jag bestämde mig för att stanna hemma. Så luktärter, hänga upp tvätten och dricka te i solen. Om någon på jobbet frågar mig imorgon om jag hade gjort något kul idag då har jag inget spännande att berätta. Jag har bara levt i slow motion och det känns underbart...

***

Bilden i dagens inlägg har min dotter tagit utan att jag visste det. Den speglar min lördagsstämning väldigt bra.

Skräcksystemet

På en av våra avdelningar jobbar mina kollegor efter ett helt nytt system. Jag har varit livrädd för det nya systemet och bad jämt till Högre Makter att inte hamna på just den där avdelningen. De Högre Makterna har varit barmhärtiga och skonat mig i månader (!!!) från min stora skräck. Tills idag. Jag har tydligen uppnått alla möjliga gränser av nåd . När jag fick syn på dagens schema tänkte jag (ursäkta mig språket) jävla skitdag. Jag fick jobba enligt det nya skräcksystemet och jag hade inte en chans att slingra mig ur det.

Jag fick en kort introduktion och satte igång. Men blek i ansiktet, det var jag som sällan. Efter någon timme, när jag väl blev kompis med det nya systemet, fattade jag inte vad jag egentligen var så rädd för. Arbetet gick som på räls och jag tyckte att det nya systemet var mycket roligare än det gamla. Jag hade kul på jobbet! 

Nu sitter jag och tänker på alla rädslor som jag bär på. De flesta är ju rädslor för något som jag antar är hemskt men jag vet ju inte. Jag törs ju inte testa det där som jag är rädd för. Att köpa en iPhone till ex. Eller att säga nej till någon jag tycker om. Eller att gå på en guidad vandring med folk jag inte känner. Eller tusen andra saker som dagligen förlamar mig. Om jag bara kunde ge mig själv en chans att testa först och bedöma sedan då skulle mitt liv bli roligare. Antar jag. För jag vet ju inte. Jag pysslar ju om mina rädslor så omsorgsfullt.

Jag tror...

Jag tror, jag tror på sommaren. Jag tror, jag tror på sol igen...

Sara har beställt grillat. Och precis när kolen hade blivit lagom grå då kom regnet.

Mycket opassande av regnet att börja falla under en sådan stund ska jag säga Er.

Och i bloggen har det varit tyst. Tvärtom var det i huvudet på mig för där snurrade tankarna på högsta fart. Jag har funderat mycket på min framtid. Jag har nog kommit till en sådan punkt i livet där jag inser värdet av tiden. Speciellt den tiden som jag kan bestämma över själv. Jag vill inte ägna den tiden åt sådant som stjäl min energi. Och det är en del. Det behövs rejäl vårstädning i min medelåriga tillvaro, har jag insett. Men som sagt, jag tror, jag tror på sol igen...

Visa klänningar? Javisst!

Emileitha undrar om jag kan visa de klänningarna som jag fyndade igår. Det kan jag nog. Prislapparna sitter kvar än och eftersom jag har köpt klänningarna på rea så gav jag hela 75 kr för båda två. Det tycker jag är ett bra fynd. Annars handlar jag inte så mycket på Myrorna nuförtiden. Delvis för att jag är sällan på stan och delvis för att jag tycker att Myrorna har börjat med alldeles för höga priser. Men ibland hittar man guldkorn.

Den marinblåa klänningen är i 100% linne.

Och den rödblåa, rutiga klänningen är från HMs egna märke, L.O.G.G.

Jag tycker väldigt mycket om att bära klänningar tillsammans med byxor. Annars känner jag mig alldeles för naken. Dessutom får jag sällan solbränna så mina vita ben lyser lite för starkt i sommarsolen. Nu ska klänningarna in i tvätten och jag ser fram emot något trevligt tillfälle att använda dem.

Lördagspanik

Imorse fick jag lördagspanik. Det brukar jag få när jag har en ledig dag och alldeles för många valmöjligheter. Ska jag till Skiren-Kvicken? Eller ska jag till stan? Jag kanske ska helt enkelt stanna hemma och bara slappa med ett korsord i den ena handen och en kopp te i den andra? Medan jag försökte bestämma mig för något då hörde jag hur klockan tickade och tiden höll på att försvinna ifrån mig. 

- Gör något - vädjade jag till mig själv.

Men jag var så rädd. Rädd för att göra fel val och mot dagens slut ångra det surt. Men ännu värre skulle det bli om jag inte valde något alls. Så jag åkte ner till stan för att hämta några broschyrer på Turistbyrån. Ångrar jag det? Nej, absolut inte. Jag fick stå under blommande körsbärsträd och lukta på magnoliablommor. Och så hade Myrorna 50% rea på alla klänningar och jag blev två vackra klänningar rikare. Ibland är det bara att fatta ett beslut och köra hårt på det...

Jobba hårt

Äntligen är jag klar med vårens stora projekt, att så nektarrika blommor som ska locka hit humlor, bin och fjärilar. Men först fick jag gräva upp en del perenner vars rötter har trasslat ihop sig djupt, djupt i jorden. Jag slet som en oxe och händerna blev svarta och torra. Men på något sätt kändes det ändå underbart att få jobba så hårt. Att få trötta ut sig och sedan vila i hammocken, dricka te och njuta av vårvärmen. Men den riktiga belöningen kommer senare... när jag får se alla blommor växa och kanske får jag besök av någon humla också :)

Saker från Barcelona

Sonen fick sin fotbollströja, dottern parfym och Magnus lite rooibos-te. Det var allt jag hade köpt i Barcelona. Ja, förutom all den goda maten som jag åt på olika ställen. Men jag kom inte till Sverige tomhänt. I fickan hade jag en svart sten och några snäckor som jag hittade på stranden. Dessa ville jag lägga på Tusses röse. Tusse var min hittekatt som hade bott hos mig i många år, innan jag flyttade till Eskilstuna. En väldigt speciell katt. Men han fick stanna i Göteborg, högt uppe på ett berg. Varje gång som jag är där brukar jag klättra upp på berget (och gå vilse) och hälsa på honom. Med mig har jag alltid några spännande stenar som på något sätt berättar om det som jag har upplevt. Så nu, bland stenar från Polen, Gotland och glittrande diamanter ligger även en sten från Barcelonas vackra strand. 

Tusse min...

¡Hola

Tapas i otroliga mängder, vackra byggnader, grönskan, sangria på stranden.

Det är min Barcelona i grova drag...

Om ni vill se den barcelonska grönskan så kika in på min naturfotoblogg...

www.stillanatur.blogspot.com