Jag lät min egen sorg sippra ut här. Många har oroat sig för mig, undrat. Jag har försökt att skriva ett inlägg och förklara. Men jag har raderar och raderat. Ibland var mina ord alldeles för personliga, ibland för kalla. Livet är så oförutsägbart. Den ena dagen ödelägger det stora delar av ens hjärta bara för att en stund senare så ett frö av hopp. Sakta men säkert börjar allt räta upp sig. Innan man vet ordet av så sitter man där och känner livsglädjen på nytt.
.JPG)