Naturlig förändring



Ibland kommer man till en viss punkt i livet då man känner ett stort behov av förändring. Jag kom till den punkten för några månader sedan. Eftersom den här bloggen är numera en stor del av mitt liv så påverkas även den av förändringar. Har ni till ex märkt att jag numera bloggar otroligt sällan om till ex handarbete? Eller mitt hem? Då och då slinker det in ett och annat inlägg om mitt familjeliv men för det mesta handlar bloggen om naturen. Om humlor, spindlar, promenader och årstider. För naturen har tagit större och större plats i mitt liv. Därför har jag bestämt mig för att helt enkelt skaffa en renodlad natur- och friluftsblogg. En annan viktig anledning till mitt beslut är faktum att jag vill ha en blogg som jag kan använda som ett arbetsprov och kunna visa upp den för framtida uppdragsgivare. Därför kommer jag inte att blogga om till ex mina barn (såvida de inte följer med mig på mina äventyr) eller om maten (såvida den är inte tillagad ute i det fria). Men humlor, vackra stigar, vandrigsleder, nätter i tältet, havets brus och skogens skönhet kommer att få plats där. Jag hoppas att ni vill följa mig på den nya bloggen. Välkommen till

Stilla Natur

Dessa knasbollar...

I syrénträdet har jag hängt två små talgklockor. Trädet är för klent för att hänga något tyngre i det. En flock blåmesar och talgoxar har hittat maten. Men oj vilka problem de hade med att äta den.

De såg maten och gjorde olika konster för att närma sig den. Jag trodde att de skulle använda sig av det snöret som hänger under men icke. Kanske för att snöret fladdrade i vinden? De åt det lilla som de kunde komma åt från grenarna men att ta tag i snöret fanns inte med i deras värld. Det var betydligt enklare att hoppa upp och äta det fettet som hade runnit ut och fastnat på botten.

Ett sådant beteende ger mig förstås bekymmer. Jag vill ju att den maten som jag serverar fåglarna ska vara lättåtkomlig för dem. Jag måste fundera lite på hur jag ska lösa det här problemet.

I samma träd hängde jag ett äppelskrutt. Där kunde fåglarna hålla sig i snöret. Dessa knasbollar.

Under vingen

Restaurangen Under vingen har öppnat. Nu väntar jag på de första gästerna.

För fulla krukor

Idag har jag skaffat lite förnödenheter. Men inte till oss utan till småfåglar. Jag har tänkt göra lite egen fågelmat och det är en alldeles ny erfarenhet för mig. Varje år har vi köpt talgbollar men jag är lite tveksam till dem. För de är så hårda ju! Och när allt fryser till is då blir även bollarna så hårda att man kan slå ihjäl någon man inte tycker om med dem. Så där lite av misstag. Till och med skatorna ratar dem! Då är det illa. Småfåglarna får ändå kämpa med så mycket under den kalla årstiden så åtminstone den serverade maten får vara lite mer njutningsfull. Tycker jag i alla fall. Så jag har tillbringat kvällen i köket och tillverkat fågelmat för fulla muggar. Eller snarare sagt, för fulla krukor. Nu står dem på kylning och imorgon ska jag hänga dem lite här och där.

Ljussaknad

Jag saknar dagsljuset!  Jag saknar alla mina humlor. Till och med spindlar saknar jag. Frustration ä bara förnamnet på det som kryper innanför skinnet på mig. Det är mörkt när jag åker till jobbet och det är mörkt när jag kommer hem. Jag kan inte vara i skogen. Eller på åkrarna. Eller på den mosade kullen. Det är förstås inte helt omöjligt att yra runt även när det är mörkt. Jag brukar dock krocka med träd och annat mitt på sommardagen så i novembermörkret skulle jag nog råka ut för betydligt allvarligare skador än en bula i pannan. Jag försöker tänka positivt. Typ, ooo vilken mysig kväll. Aaa vad jag trivs. Men jag trivs inte alls! Jag avskyr den mörka, färglösa november!

Räddad

Micke Andersson, som driver Näräventyr, är min stora hjälte.

Om ni tittar på klippet som han har lagt ut på Youtube så förstår ni varför. Jag vågar inte ens tänka på vad som kunde hända om han inte var där han var.

Fult gjort

Minns ni att jag, för några veckor sedan, skickade en artikelidé till en chefredaktör? Dagen efter fick jag ett svar och det var inte ett nej utan hon ville veta mer om mina erfarenheter innan hon kunde ta ställning. Jag var ärlig och svarade att jag står i stargroparna som frilans. Jag antog att hon gillade idéen, annars skulle hon väl säga nej. Eller slänga mitt mail direkt utan att ens svara på det. Så jag föreslog att hon kunde få en färdig artikel, läsa den och sedan ta ställning. Men hon svarade aldrig på det här mailet.

Gissa hur förvånad jag blev när jag läste ett nytt nummer av den berörda tidningen och såg att någon annan hade skrivit min artikel. Alltså, använt sig av min idé. Jag vill inte gå in på detaljer men det var exakt vad jag ville skriva om. Idéen var så pass smal och vinklad att jag har svårt att tro att någon annan människa kom på den samtidigt. Jag var på rätt spår och tydligen var idéen bra. För bra dock för att låta en okänd frilansare skriva artikeln. Lite fult gjort, tycker jag. 

Utan anledning

Det är märkligt hur humörkurvan kan gå upp och ner. De senaste dagarna, om inte veckorna, har jag varit på topp. Men imorse vaknade jag alldeles utspottad. Dagen har varit tyst, grå och ganska tung. Jag vet inte varför, inget särskilt har hänt. Det har bara blivit så. Jag har suttit vid datorn och redigerat gamla bilder, druckit många koppar te och hela tiden passat mig för att inte börja gråta. Av ingen anledning alls. Det är inte lätt alla gånger att vara kvinna....

Ont, det gör ont.

- Det gjorde skitont - sa Dawid medan han visade upp sin nya (första) tatuering.

 Den tredje raden i tatueringen är mitt födelseår. Älskade sonen... 

Jag fick dock inte vara med när han tatuerade sig. Det är tydligen inte så poppis att mödrar till snart 19-åriga killar följer med och övervakar hela processen. Hans kompis fick däremot vara med och stå för dokumentationen av plågeriet. Den här bilden har jag fått just av honom. Så fort Dawid och hans kompisar lämnade hemmet så kom Sara tillbaka från sin danstävling i Kungsör.

Med en pokal i handen! Hon tog tredje platsen. Vilka barn jag har!

Jag är så kär i mina ungar att det gör ont!  

Förnöjsamhet

En titt under hammocken fick mig att tappa andan. Där, bland torra löv, damm och spindelnät hittade jag en bok som jag länge hade letat efter. Nä, altanen måste städas. Omgående!

Jag började med att tömma alla krukor. Och där hittade jag daggmaskar. Jag tror att de var väldigt missnöjda med att jag petade i deras mysiga hem. Jag tycker om daggmaskar. En gång i tiden, när jag var en fager ungmö, trodde jag att det var något fruktansvärt fel på min kvinnlighet. Alla tjejer som jag kände skrek som galningar när de fick syn på daggmaskar, möss och annat smått. Jag skrek inte och kom fram till att min kvinnlighet var nog inte fullt utvecklad än. 

Jag räfsade gräsmattan men jag gjorde det lätt för mig. Och varm och skönt för många insekter. För jag slängde det mesta av lövhögen i blomsterträsket, runt smultronen och klematisen. Jag kommer att ångra det på våren när löven kommer att täcka alla de nya skotten som kikar upp. Jag kommer att  försiktigt peta bort löven för att se om något händer under dem. Men just nu känns det bra att ge lite extra skydd till alla nyckelpigor som övervintrar bland de vissna växterna. 

Och vet ni vad? Syrénträdet har redan bildat massor med nya knoppar. Ett löfte om våren.

Nu är altanen så fin, så fin. Man känner sig aldrig så nöjd som när man har gjort något som man har skjutit upp tillräckligt länge. Det är nästan som att man bör skjuta upp vissa saker bara för att sedan uppleva den här förnöjsamheten.

Det är ormbunkarnas fel. Bara så ni vet.

Att städa min lilla altan kan bli ett tidskrävande projekt. Speciellt om man har ormbunkar som växer längs staketet. Om man dessutom, som jag, tycker om sina ormbunkar då är nog altanstädningen en mission impossible. Egentligen skulle altanen vara städad för väldigt länge sedan men jag har jämt fått förhinder. Om jag inte har fått dem på den naturliga vägen då har jag hittat på några själv. Jag är extremt duktig på sådant. 

Idag skulle jag dock sluta med prokrastinering. Idag skulle altanen glänsa. Jag var laddad till 17!

Men så fick jag syn på ormbunkarna. De är ju så vackra, även på hösten!

Klart att man måste ta några bilder. Det skadar väl inget. Sedan kan jag städa.

Men sedan blev jag stelfrusen för man fryser rejält om man ligger på den leriga gräsmattan och försöker hålla kameran helt stilla. Nä, en stelfrusen människa kan knappast göra ett bra städjobb. Jag  bara blev tvungen att gå in och värma mig en stund. Medan jag väntade på att värmen skulle återvända till mina celler slog jag på datorn och slösurfade en stund. Under tiden blev jag hungrig.

Nu sitter jag här, äter pasta och undrar om jag någonsin kommer att städa altanen.

Jag kanske kan rentav vänta till våren. Den kommer ju om bara några månader...

Tonårstiden

Ett tag tvivlade jag på om jag i överhuvudtaget skulle överleva min dotters rebelliska tid. Den kom så plötsligt. En kväll nattade jag en sockersöt unge och över bara en natt hände det något obegripligt. Den sockersöta ungen förvandlades till ett surt troll. Allt var fel. Jag fattade precis ingenting, kompisarna visste bättre, förstod bättre och  var bättre på alla möjliga sätt. Jag klädde mig fel, hade för långt hår och var värre än alla andra mammor. Det gick till och med så illa ibland att hon önskade sig en fosterfamilj. Som mamma kände man sig så oduglig men man visste inte vad man kunde göra bättre. Man visste att man fattade rätt beslut genom att inte köpa ut sprit eller låta barnet festa till sena nattimmar. Man visste att man måste sätta gränser men allt man gjorde väckte bara ännu större avsky hos tonåringen. Men sedan vände det...

En kväll sa jag god natt till det lilla sura trollet. Jag fick knappt något ljud tillbaka. Men nästa morgon mötte jag en ung, kvittrande kvinna i hallen. Den lilla sockersöta ungen kom tillbaka. I en förbättrad version dessutom. Idag sover hon med en tygängel som hon kallar för Mor. Mor har sin egen kudde och ingen får ens sätta sig på den. Hon blir riktigt arg på mig om jag inte tittar in hos henne och säger hej när jag kommer hem från jobbet. Och hon sägar att hon älskar mig.

Det trodde jag aldrig att jag skulle få höra igen... 

Novembergoja

Första november. Den första dagen på den månaden som ger mig mest ont i själen. Februari är också pest men då är man i alla fall på väg mot våren. November har inget gott med sig. Det enda sättet att överleva den mörka, kalla och dystra månaden är att se till att ha det roligt trots allt.

Jag ska kanske ordna en polsk afton hemma hos mig? Några polacker (samt några tappra svenskar som måste dras med dessa polacker), en flaska Wyborowa och en burk polsk saltgurka kan säkert lysa upp vilken novemberhimmel som helst. Nä, nu är jag trött och skriver goja...

Varning för en ylande bloggerska

Jag är i upplösningstillstånd. För jag behöver ett nytt objektiv. Eller egentligen två. Förresten, skrev jag igår något om överflöd? Nja... ehm, ehm. På objektivfronten i min kameraryggsäck råder det svält. Så jag behöver två nya gluggar. Ett tele och ett vidvinkel. Men först och främst tele. Ett sådant objektiv kostar runt 10 000 kr. Och det är inte priset som är problemet utan allt annat.

Ska jag verkligen köpa ett vasst objektiv till en kamera vars slutarmotor har redan lagt av en gång? Risken är stor att den gör det igen. Och då måste jag spotta ut några tusenlappar för att fixa det. Det är mer än vad jag kan få för kameran om jag säljer den på Blocket idag.

Om jag ska i överhuvudtaget börja spotta ut några tusenlappar då kanske är det bättre att spotta ut dem på en ny kamera istället?

Så egentligen, summa summarum, är det en ny kamera som jag behöver...

Och då ska jag köpa en Nikon. Just nu har jag en Pentax.

Men en ny kamera plus nya gluggar till den är ju inte det billigaste köpet dirket. Jag har helt enkelt inte råd med det. Jag skulle kunna köpa en ny kamera med ett kittobjektiv men fy och fasa. Jag är ju van vid mitt macro och mitt superzoom, även om den sviker mig när ljuset är för svagt. Jag kommer nog att irritera mig på kittobjektivet...

Det här är en ond cirkel. Och jag är frustrerad och vet inte vad jag ska göra.

Jag tror att jag ska yla en stund...

Jag kan nästan ana att Martin, min vän och fotograf, kommer att undra varför jag i hela världen vill allt det här. Tele vill jag ha för att fotografera ugglor. Vidvinkel behöver jag till Abisko (jag ska dit nästa år). Och dessutom är jag frustrerad när jag måste skruva upp ISO för att få relativt korta slutartider. Och det måste jag nästan alltid. Som följd får jag gräsligt brusiga bilder... 

Överflöd

Vi fick en lapp i brevlådan om insamling av kläder, skor, leksaker mm. Allt ska gå till behövande i Litauen. Ett perfekt tillfälle att göra sig av sådant som man inte har användning av. Så jag kastade mig över min garderob och hittade en hel säck med kläder som kanske kommer till användning hos någon annan. Leksaker var ett svårare ämne. Med två vuxna barn i familjen kan man klassa leksaker som bristvara. Så jag röjde igenom min Sagoverkstad och plockade fram en del mjukisdjur och några tovade dockor i mjukaste merinoull. Till och med lammet Linus ska få byta adress. Linus har bott bredvid min säng i åratal men nu får jag fasiken bli lite vuxen. Det är dags för Linus att vidga vyerna och börja sällskapa med litauenska barn.

Sedan drabbades jag av skam. Herregud, vad skänker jag bort egentligen? Min gamla vinterjacka? Några tröjor, ett par byxor som har blivit för stora för mig? Jag borde gå bärsärkagång på Myrorna och köpa det varmaste och gosigaste som jag kan hitta där och skänka bort det istället.

När jag blev kvitt skammen drabbades jag av misstänksamhet. Tänk om det jag skänker bort inte når de behövande? Jag har varit med om det. Många gånger. Det ger alltid en väldigt olustig känsla. Men då vaknade ett gammalt minne till liv. Minne av min gymnasielärare. Hon sa en gång:

Om ni ger 10 kr till tio tiggare och bara en av dem behöver verkligen den här tian då är det ändå värt. För det är bättre att den behövande får något än att den inte får något alls.

Det lät bättre när läraren förklarade den ekvationen än när jag gör det.

Jag hoppas att ni förstår i alla fall.

Vi lever i överflöd. Vi har mer än vi behöver och kommer någonsin att förbruka. Det finns människor vars basala behov kan tillgodoses med bara en bråkdel av det vi äger och förvaltar. Och ändå har vi för vana att klaga över petitesser som om de vore världsproblem... oj livet, livet. 

Herrfallet

Idag har vi besökt Herrfallet, det andra naturreservatet på min lista. Vinden höll på att golva mig några gånger men jag var ändå tacksam för ovädret. Under en sådan blåsig dag minskar ju risken för att möta några nakenbadare. För där finns ju ett nakenbad! Jag har inget emot naturister men jag tror att de skulle ha något emot mig om jag dök upp i buskarna med kameran i högsta hugg.

Den rosa lådans hemlighet

Asken utanför mitt staket har tappat alla blad nu. Skatfamiljens bo är fullt synligt igen. De Kaxiga Skatorna tycker nog att det är sisådär. De skriker när vinden drar i trädkronan och verkar allmänt missnöjda med den höstliga tillvaron.

Väldigt ofta sätter de sig på staketet och kollar läget hos oss.

Trots att jag står gömd bakom gardinen så har de ändå stenkoll på mig.

Fast förstås, det finns något annat som lockar här. En rosa plastlåda väcker stor uppmärksamhet.

Skatan bestämmer sig för att undersöka lådan lite närmare.

Och tada! Där fanns det en köttbulle!

En köttbulle är kanske inte den mest optimala maten som man kan bjuda en skata på. Inom kort ska jag fixa lite bättre mat åt dem men just nu var köttbullar det enda jag hade.

Bilderna är inte heller av någon vidare kvalité. Och det känns alltid lite skämmigt att lägga ut suddiga bilder. Till mitt försvar måste jag säga att skatorna var mycket väl medvetna om min och kamerans närvaro. Jag försökte vara så stilla som möjligt för varje rörelse oroade dem. Jag lät bli att andas, att blinka och att röra mig. Jag tittade till och med åt andra hållet men skatorna lät sig inte luras i alla fall. Dessa smarta rackare! 

Vargtass

När dagens alla sysslor blev avklarade och kvällsfriden la sig över hemmet då tog jag fram lingondrickan som jag gjorde på egenplockade lingon. Lite is och en skvätt sprit och så blev det väldigt god Vargtass. Det är något magiskt med att ta fram det som man har hamstrat under skördetiden. Kanske ändå lite för tidigt, vintern har ju inte börjat än. Inte på riktigt i alla fall. Men ack, kallt har det varit och jag har gjort mig förtjänt lite lyx på kvällen.

Frost

Det har varit en kall natt. Antagligen den kallaste hittills under den här hösten. Imorse gick jag ut för att spana efter dagsaktiva ugglor för det är tydligen ett riktigt uggleår i år. Även i mellersta Sverige. Jag fann tyvärr ingen uggla och fick nöja mig med den gnistrande frosten som skapade en poetisk stämning i skogen. Jag fick nästan lite julkänsla... 

Afternoon Tea med Sara

Jag och Sara har åkt till Sunbyholms Slott för att avnjuta deras mysiga Afternoon Tea.

Polska Stugan

- Jag kommer alltid att vara en polska - sa jag till Magnus medan jag moffade den polska korven.

Korven köpte vi i den lilla polska affären i Västerås. Resan dit krävde en omväg och vi kom dessutom för tidigt. Butikens öppettider stämde inte riktigt med det som stod på deras hemsida. Så vi fick vänta. Men vad gör man inte för att tillfredställa sin djupaste längtan? För jag längtar, jisses vad jag längtar efter det polska surdegsbrödet, efter den polska rökta korven, kvargen, sötsakerna... Det är inte enbart gommen som bönar om det, det gör även min polska själ. För det mesta äter jag falukorv, keso och cloetta kex. Men när jag får vittring på den polska maten då inte ens några ändrade öppettider kan stoppa mig! 

Sörfjärden i höstskrud

Runt om Eskilstuna finns det 19 naturreservat. Jag har bestämt mig för att fram till nästa sommar besöka alla. Det här är mitt nya projekt. Ett litet förspel till det stora naturprojektet som jag håller på och förbereder just nu. Detaljer kommer lite senare. Syftet är att helt enkelt bekanta mig med det vackraste som min närmiljö har att erbjuda. Det finns ju så många intressanta platser att se. Platser som ligger så nära mig men som är gömda någonstans mellan åkrar, skogar och sjöar. Idag har vi åkt till Söderfjärdens naturreservat som domineras av en rullstensås. Vädret har varit strålande och hösten har visat en av sina vackraste sidor för oss.