Ett tag tvivlade jag på om jag i överhuvudtaget skulle överleva min dotters rebelliska tid. Den kom så plötsligt. En kväll nattade jag en sockersöt unge och över bara en natt hände det något obegripligt. Den sockersöta ungen förvandlades till ett surt troll. Allt var fel. Jag fattade precis ingenting, kompisarna visste bättre, förstod bättre och var bättre på alla möjliga sätt. Jag klädde mig fel, hade för långt hår och var värre än alla andra mammor. Det gick till och med så illa ibland att hon önskade sig en fosterfamilj. Som mamma kände man sig så oduglig men man visste inte vad man kunde göra bättre. Man visste att man fattade rätt beslut genom att inte köpa ut sprit eller låta barnet festa till sena nattimmar. Man visste att man måste sätta gränser men allt man gjorde väckte bara ännu större avsky hos tonåringen. Men sedan vände det...
En kväll sa jag god natt till det lilla sura trollet. Jag fick knappt något ljud tillbaka. Men nästa morgon mötte jag en ung, kvittrande kvinna i hallen. Den lilla sockersöta ungen kom tillbaka. I en förbättrad version dessutom. Idag sover hon med en tygängel som hon kallar för Mor. Mor har sin egen kudde och ingen får ens sätta sig på den. Hon blir riktigt arg på mig om jag inte tittar in hos henne och säger hej när jag kommer hem från jobbet. Och hon sägar att hon älskar mig.
Det trodde jag aldrig att jag skulle få höra igen...
9 kommentarer:
Så fint skrivet Anna :) och vad skönt att höra, särskilt med tanke på att jag med stor sannolikhet har något liknande framför mig.
Precis så var det....
Fint beskrivet, Anna!
Kram från Christin
Det kommer en dag när vi inser att våra mammor är MER än mammor, de är också kvinnor som varit unga.
Smilla, jag tror att de flesta föräldrar får ta sig igenom den tiden. Jag tar två barn och medan dottern var en liten rebell så var sonen en ängel. Jag har aldrig haft något större problem med honom. Redan som pytteliten sov han vackert på nätterna, åt utan problem och så har det varit hela tiden. Liksom, ett barn som inte ger dig så många gråa hårstrån. Att dottern var envis och gjorde som hon själv tyckte var bäst kunde jag se redan några timmar efter förlossningen. Och nu är de stora och man blir så himla stolt och hjärtat bara spricker av all kärlek som flödar igenom det.
Christin, tack, det är så himla roligt att "se" dig igen.
Soffy, fint sagt. Och så sant. Jag tror att det dröjer nåra år till innan mina barn kan se mig på det sättet. Det är nog när man får sina egna barn som man börjar förstå varför mammor är som de är. och så börjar man förstå att mammor är något mer än mammor, precis som du skriver.
:) Jestes madra Ania ,a Sara ma to po Tobie...wszystko ma swoj czas ,wiesz to juz ...
Underbart!
Jag minns den sockersöta tjejen men jag slapp uppleva den andra och det var ju skönt.
Man får aldrig förlora hoppet!
Martin
Kama dziekuje Ci za te slowa. sama zreszta wiesz, jak ciezko byc mama czasami.
Martin, på den tiden skulle nog Sara få dig att tappa hakan, jag lovar dig. När jag tittar på henne idag så kan jag inte fatta hur jag klarade av dessa dagar. Hon har verkligen mognat. Och jag med henne...
Jag älskar dig, du är nog det vackraste jag vet/s
Sara, min sockersöta trollunge! Jag älskar dig också!
Skicka en kommentar