Viskleken

Förra helgen vaknade jag med handen i pottan, som vi brukar säga i Polen. Plötsligt blir man medveten om en svår situation och till råga på allt brukar det vara för sent. Jag hade en bok att läsa, med deadline nästa vecka. Viskleken av Arne Dahl. En tjock bok och alldeles för lite tid. Det skulle kännas väldigt pinsamt att gå till min deckarcirkel och erkänna att jag ehm ehm, inte hann läsa boken. Men det behöver jag inte oroa mig för längre. Ikväll har jag nämligen läst klart Viskleken. En kriminalroman som handlar om internationell brottslighet, en mörk sida av globaliseringen. Man blir mörkrädd när man läser boken. Jag lever ju i en liten trygg bubbla och medvetet avskärmar mig från allt som har med politik och nyhetsflöde att göra. Min värld består av en gammal soffa och en och annan tekopp. Men trots mina tappra försök att inte låta världseländet tränga sig in i bubblan så händer det i alla fall. Jag kan inte komma undan helt och hållet. Någonstans i bakhuvudet vet jag att runt omkring mig händer det fruktansvärda saker. Ibland händer dem så nära mig att jag skulle kunna ta på dem, lukta på dem om jag hade valt det. Under de stunderna som jag hade läst Viskleken blev jag indragen i den kalla världen. Böcker har den påverkan på mig. Jag läser inte dem, jag blir dem, liksom. Och sedan blir jag lättad när jag vaknar ur min litterära dröm och upptäcker att jag befinner mig kvar i den lilla, trygga bubblan.