torsdag 26 januari 2012

Prinsen min


Jag minns den dagen som om den var igår. Jag minns den faktiskt timme för timme. Jag minns hur jag blev skickad till sjukhuset för Dawid slutade röra sig i min stora, tjocka mage. Jag minns hur jag promenerade längs sjukhuskorridorerna och försökte titta på nyfödda bebbar som låg i sina kuvöser. Och min egen bebis var klart på väg. Innan midnatt höll jag honom i mina armar. Min första tanke var att han hade sååå långa naglar. Tanken på att jag blev mamma var så stor att jag lät bli att tänka den. Mamma... mamma till en vacker prins dessutom. Idag fyller prinsen 18 år och jag känner ett sådant enormt vemod. Jag måste sluta blinka annars börjar tårarna forsa.


5 kommentarer:

kama sa...

Pamietam nawet posciel :)Kacper mial taka sama :) jak ten czas leci Aniu ...Caluje
p.s. Masz cudne dzieci :)

Handarbete/Pyssel sa...

Härligt!
Vemodigt!

Sötnosen blev en snygging!
Ha ett finfint 18-årsfirande!

Maria sa...

En prins är alltid en prins - oavsett ålder. Trevlig helg!!

cruella sa...

Åh, jag förstår dig. Jag har en egen 18-åring, man vill gråta åt allt man haft, allt som inte kommer tillbaka och även över allt man har. Människa som man är.

Aniees sa...

Zwariował ten czas zupełnie.....ostatnio właśnie robilam porzadek w skrzynkach ze zdjeciami, znalazłam zdjecie małego Dawida latającego z Wojtkiem za kaczkami Babci Zosi :)))))a Mała Sara przygladała sie temu siedzac bezpiecznie w Twoich ramionach.....18 -latek...wow....to nasz wiek ,kiedy spedzalysmy wakacje w Borowym Młynie .....cudne czasy, zycze Dawidowi pieknego zycia, otoczenia samych dobrych ludzi , zdrowia i milosci :))