Samma Anna

Jag gick in på ett av våra kontor för att leta efter en försvunnen order. Förutom ordern fann jag även en bild på en liten, söt flicka med vetefärgat hår.

- Vems flicka är den här? - frågade jag.

- Hon är min - svarade en kollega och våra blickar möttes.

- Då har hon samma sak som jag - sa jag och nuddade vid mitt ansikte.

Vi började prata, mamman och jag. Om operationerna, svårigheterna och det underbara, stora leendet som endast barn födda med LKG kan bjuda på. Vi hängde över kopiatorn och länkades samman. Det är väldigt sällan som jag känner den direkta samhörigheten med en annan människa. När jag var 14 år genomgick jag en av mina många operationer. Jag tillbringade 10 dagar på sjukhuset och var omgiven av många andra ungdomar. Ingen av dem skrattade, retade, pekade. För alla vi satt i samma båt. Vi var födda med LKG. Där kände jag mig som en normal tonåring, inte en fuling med missbildning. Än idag minns jag det lugnet som jag kände där, trots att det har gått 26 år sedan dess. Idag har jag snuddat vid den häftiga känslan igen, när jag och mamman berättade om våra erfarenheter. För bortom mina ärr finns det mitt sanna jag som önskar inget mer än att bli förstådd och accepterad.

För några år sedan bestämde jag mig för att genomgå den allra sista operationen som skulle ge mig en helt vanlig näsa och läppar. Allt var klappat och klart. Den enda som visste om det var en kollega som jag tyckte väldigt mycket om. När hon fick höra vad jag planerade då sa hon:

- Men Anna, operera inte dig för då blir du en annan Anna.

Jag har inte opererat mig.