Så såg världen ut vid 6-tiden imorse. Vackert, poetiskt, spöklikt.
Någonstans uppe i luften hördes det kråkans vemodiga rop. Jag fick rysningar.
Dimman var så tjock att den bildade stora droppar som hängde tungt på mina ögonfransar.
Det är livets kompensation för mina tidiga, alldeles för tidiga, morgonar.
2 kommentarer:
Hej!
Vilka härliga bilder du tagit.. Dimma kan verkligen vara vackert och lite kusligt samtidigt.
Härlig blogg, hit kommer jag gärna igen! Kram Maria
Tusen, tusen tack!
Skicka en kommentar