Det gudsförgätna

Det finns en plats här på jorden som jag tycker är lite läskig och spännande på en och samma gång. Jag får hjärtklappning när jag besöker den platsen. Länge har jag tänkt att det är ett gudsförgätet ställe. Men så är det ju inte. Gud har inte glömt att blåsa liv i det. För livet finns där. Det ser bara ut som att människor har glömt bort den platsen. Givit upp tankar om att vårda den.

En sådan plats finns också någonstans djupt inom mig. Min själ. Min inre röst som jag tystar ner och låtsas att den inte finns, att jag inte hör hur den viskar om vad som är rätt och fel. Jag kör ett gammalt race och hoppas på att det ordnar sig ändå. Men det kommer aldrig att ordna sig för alla vi, var och en, har en uppgift här på jorden. Om man låtsas att man inte vet något om den så hamnar man i en bana som leder en in i rastlöshet och bitterhet. Jag är så tacksam för att jag har min blogg. Den är som en spegel för mig. Att skriva här är som att gå i terapi. Här kan jag sätta ord på det som skaver mig. Även om jag gör det på ett indirekt sätt (för att behålla min egen integritet) så känns det bra i alla fall. 

Ikväll känns den gudsförgätna platsen inom mig lite mindre skrämmande.

Tack för att jag får skriva och tack för att ni läser.