Oduktig

Jag är, med handen på hjärtat, oduktig på det mesta. Laga mat, väldigt oduktig. Hålla ordning, ännu oduktigare. För att inte tala om att fläta mitt något långa hår, lägga mig i tid, vara storsint (eller åtminstone snäll) och sköta om krukväxter. När man är så här oduktig då kan man lätt hamna i ett väldigt självdestruktivt tillstånd. Alla andra är ju så bra på så mycket. Väldigt orättvis gåvofördelning mellan oss människor. Redan under de tidiga tonåren fattade jag att jag var tvungen att hitta på något som jag kunde göra bättre än åtminstone fem personer i världen. Då bestämde jag mig för att jag var duktig på att skriva. 

Jag genomgår just nu min fjärde tonårsperiod och under alla dessa år har jag hunnit övertyga mig att jag är skapligt bra på att skriva. Min omgivning har köpt mitt övertygelse och den tror, stackars den, att jag är en duktig skribent. Ibland, när jag ligger i sängen och väntar på att sömnen ska behaga mig med sin närvaro, då tänker jag: Jösses, vad har jag gjort? Varför har jag lurat så många? Det där kommer jag att få betala ett högt pris för. En dag.

Jag älskar att skriva, jag älskar att leka med orden, jag älskar faktum att jag har total kontroll över texten. Magnus säger att jag pratar som en bok. När jag ska berätta något då kör jag med långa inledningar och utförliga beskrivningar innan jag kommer till kärnan av det jag vill säga. Oftast glömmer jag bort vad det kan vara. Så jag börjar om. Mina egna barn säger att jag skriver bättre än jag pratar. Om jag ska försöka förmedla något då blir det alltid bättre (för mig och alla andra) att hålla munnen stängd och istället låta tangenterna smattra.

I ett sådant land som Sverige, där jantelagen är det den mest tillämpade, bör man hålla tyst om det man är duktig på. För sitt eget bästa annars kan man bli betraktad som en självgod typ. Men när man är som jag, som har bara en enda egenskap som tål att visas upp, är jantelagen rena döden. Därför väljer jag att fortsätta med att övertyga mig själv och min omgivning om att jag är duktig på att skriva. Jag tror att de flesta människor skulle må mycket bättre av att hitta på en sak hos sig själva som de är bra på. Inte bara bra utan bättre än åtminstone fem personer i världen.

Baka bröd, räkna, vara en bra vän, organisera eller måla naglar. Vad som helst bara man känner att man är en fena på det. Men det är viktigt att känna det i djupet av sitt hjärta, helt oberoende av vad andra anser. Man ska kunna klappa sig på magen och säga  kära nån vad jag är bra.

Så gör Er alla en tjänst, klappa er kärleksfullt på magen och säg:

Kära nån vad jag är bra på...

Ja, vad är Ni bra på?

Jag är nyfiken.