Sedan många år tillbaka har jag velat skriva om Miriam. Jag har till och med skrivit några kapitel och skickat dem till Martin, min skrivande och fotograferande vän. Martin blev eld och lågor, gav mig mycket beröm och väntade på fortsättning. Som aldrig kom. Jag skyllde på tidsbrist.
Men ack, Den Stora Romanen skulle bli skriven så jag tog friår. Plötsligt hade jag obegränsat med tid. Jag satte mig vid datorn och skulle skriva. Jag krystade och jag tryckte och jag stönade. Några rader lyckades jag förlösa men inget mer.
Ja, men jag kunde ju inte sitta och skriva i vardagsrummet där familjelivet dånade på full volym. Omöjligt, för många distraherande moment. Då kom mina bonusbarn som räddande änglar och gav mig en gammal laptop. Nu skulle jag börja skriva. Jajamen. Jag gick till biblioteket för där var det lugnt. Familjen fick stanna hemma. Och jag krystade, och jag tryckte och jag stönade. Inte ens en rad blev förlöst då. Jag kom på att jag saknade inspiration.
Så jag anmälde mig till en skrivarkurs. Jag hoppades på en kick, på något som skulle få min rostiga hjärna att börja snurra. Kicken kom aldrig och hjärnan var lika död som tidigare. Attans också. Jag blev förtvivlad och rädd. Betydde det att min framtida författarkarriär tog slut innan den ens började? Jag sörjde och har gjort det tills ikväll.
För ikväll har jag börjat läsa en klok bok av Natalie Goldberg. Boken heter Skriva med kropp och själ. Goldberg jämför skrivandet med löpning. Ingen vettig människa skulle ställa upp i en marathon utan att träna hårt innan. Så är det med skrivandet också. Att skriva en bra bok utan att träna upp sina skrivarmuskler först är omöjligt. Vad trodde jag egentligen? Att jag, helt otränad, kunde uppnå det som inte ens de vältränade uppnår utan slit? Hon spinner vidare på tanken om löpträning. Ingen seriös löppare väntar på att den stora springlusten ska infinna sig. De kör sina träningspass även om kroppen vill ligga och lata sig. Jag kan lätt indentifiera mig med just de tankarna eftersom jag har själv löptränat och jag vet hur jobbigt det kan kännas ibland. Och hur härligt det känns när man plötsligt får vingar runt fötterna.
Jaha, lite snopet känns det. Alltså... betyder det att jag måste träna? Kommer den inte av sig själv, Den Stora Romanen? Räcker det inte med naturbegåvning och kärlek till skrivandet? Herregud vad naiv jag är ibland.
4 kommentarer:
Visst förstår man att det krävs träning till allt man ska göra, för att det ska bli bra. Men det är så tråkigt att träna och ibland kan faktiskt naturbegåvning räcka... :-)
Så spännande med en roman. Själv har jag skrivit min bok, om mitt liv och den är klar. Den ligger än så länge tillsammans med släktforskningmaterialet.
Övning ger färdighet sägs det :) men jag vet inte , en del verkar kunna det mesta utan att ha försökt en gång ;) vi är väl alla olika , det ska bli väldigt spännande att läsa din bok när den väl kommer ut.
Du övar ju dig här! Din blogg är ju bästa träningspasset - ut och spring!
Ps. Min roman skrev jag på ren inspiration i höstas, utan att öva innan. Den bara kom. Så kan det också bli. Men då "försökte" jag inte tänka ut något med huvudet,jag bara höll mig öppen där framför skärmen.
Kram.
Skrivandet nämns som konst, jag ser det nog mer som slit. Så övning kan onekligen vara på sin plats. Jag har inte läst Natalie Goldberg, men hon verkar vara något på spåret. Jag håller själv på och det är verkligen ömsom vin och vatten. Ibland funkar skrivandet, andra gånger kommer inget bra. Men att låta fingrarna fara över tangenterna och formulera ord är, tror jag, nyttig övning. Jag gick själv en ettårig skrivarkurs på Stockholms folkhögskola som jag haft en hel del nytta av. Kul träffa andra likasinnade. Vi hade både författare och journalister som lärare.
Önskar dig lycka till med skrivandet Anna och jag skulle inte påstå att du är naiv, kanske bara lite förförd av de "stora författardrömmarna".
Så träna, träna mycket så lossnar det säkert!
Skicka en kommentar