Hastigheten

Nu ökar vi hastigheten* - sa reklamfilmen på tv och jag började fundera på om det verkligen var så bra. Att öka hastigheten. Jag förstår att det är en del av utvecklingen och jag är inte alls utvecklingsfientlig. Men jag får en dunkel känsla att vi börjar motarbeta oss själva.

Det sägs att vi hinner mer med livet nuförtiden. Vi hinner uppleva mer. Men jag är lite tveksam. Kan en människa ta emot hur många intryck som helst utan att smälta dem? Utan att reflektera över dem? Tydligen inte. Stressen skördar sina offer varje dag och jag är övertygad om att det är den ökade hastigheten som är boven i dramat. 

Vi har, trots allt, en begränsad tid på oss. Det spelar ingen roll vad vi gör. Vi kommer ändå att vissna och dö. En efter en. Ingen har privilegium att leva för evigt. Om vi ökar hastigheten då swichar vi förbi alla våra år. Det är ungefär som att åka bil. Man hinner knappt notera att landskapet ändras. Väljer man att cykla då hinner man uppleva världen runt omkring en.

Det går inte att stoppa hastigheten men vi är inte slavar under den. Det är upp till var och en att bestämma hur fort man vill färdas genom livet. Vissa trivs kanske väldigt bra med att swicha förbi i supersnabba bilar och notera livet. Jag cyklar hellre och upplever det.  

* Den ökade hastigheten i reklamfilmen gällde mobilt bredband men jag har applicerat den på livet i stort.