Back up

Äntligen är jag klar med min back up. Jag har hundratals bilder och lika många texter som har svävat bland våra hårddiskar och mina USB-minnen. Magnus har tjatat på mig att jag borde säkerhetskopiera sådant jag är rädd om. Jag ska, mumlade jag och i samma sekund förträngde jag allt som har med säkerhet att göra.

Tills nu.

Medan familjen sover har jag suttit här och organiserat alla dokument. Tydliga mappar och ännu tydligare undermappar. Passande filnamn till allt. Jag är duktig som få. Ja, ja... Eftersom familjen sover och jag kan inte skryta för dem så skryter jag i bloggen.

Att städa har sina fördelar. Man hittar saker man trodde man tappade för gott. Jag har hittat en del av mina egna texter som jag skrev för länge sedan. Det här skrev jag för ca 9 år sedan:

Ryktet att jag blev nykär spred sig lika fort som ryktet att jag har blivit en haj på datorer, speciellt bland mina arbetskolleger. Ja, villkor att bli klassad som datahaj var inte så stort. Det räckte med att jag kunde sätta på datorn och jag blev omedelbart hyllad för mina tekniska bedrifter. Mina kolleger kunde inte ens hitta strömknappen så jag var kallad varje gång ngn blev tvungen att starta datorn. Ansvaret att sköta kontakter med våra IT-supporter tilldelades mig och snart fick jag smaka på vad det innebär.

Våran support hette Robban och egentligen var han ingen utbildad IT-tekniker utan hans tjänst var ett resultat av en omorganisation. Så han var bitter för att han förlorade sin gamla tjänst och lät den bitterheten komma över alla som ringde honom. Så jag undvek att söka Robban i onödan.

Men så hände det oundvikliga till slut. Jag blev tvungen att trycka ut några papper som skulle finnas bland våra databaser. Inte ens idag vet jag vad en databas är för ngt så med darrande händer slog jag Robbans nummer och förklarade för honom vad jag ville. Han började prata ett obegripligt språk, försökte navigera mig bland konstiga kommandon. Jag kallsvettades… Jag antog att Robban kände lukten av min okunnighet för han blev jättearg och fräste.

- Låt mig prata med ngn som kan det – begärde han.

Vad tror typen egentligen? Skulle JAG ringa HONOM om ngn annan i huset kunde fixa det istället? Vilka höga tankar han hade om sig själv.

- Det är bara jag som kan starta datorn – sa jag stolt.

Robban blev ännu argare och slängde på luren. Jag satt länge och stirrade på den jag höll i handen. Blev folk goa eller är det jag som har blivit helt tokig? Några timmar senare öppnade jag mina jobbmail och hittade ett från vår IT-support. Han skickade med en länk. Jag klickade på den och databasen uppenbarade sig för mig. Nu kunde jag skriva ut de efterlängtade blanketterna. Samtidigt som jag kände en otrolig ilska. Behövde han vara så otrevlig och spydig?