Once upon a time...

Det är som att trampa på ett utspottat tuggummi. Vad man än gör så finns det där under sulan och envist klistrar sig fast vid varenda steg man tar.

Så är det med sagor för mig. Jag minns inte ens när jag trampade på dem för första gången men det måste ha varit för länge sedan. Jag har kunnat hämta näring och avkoppling i sagorna när livet var som värst. Men sedan något år tillbaka har berättelserna varit tysta och inte gjort så mycket väsen av sig. Tills några veckor tillbaka...

Jag har börjat snubbla på sagorna igen. På biblioteket lånade jag en kokbok om iransk matlagning bara för att dess författare skrev att hon förknippar Persien med prinsar och prinsessor. Idag gick jag till bokhandeln för att kolla Unni Drougges senaste bok. Istället drunknade jag i "Sveriges folksagor". De var dock för dyra för min ansträngda före-jul-budget. På biblioteket skulle jag låna en bok om Adobes Illustrator men jag hade inte ens hunnit till programavdelningen. Jag fastnade hos H. C. Andersen. Och så här är jämt...

Once upon a time förföljer mig vart jag än vänder blicken. Det är som en magisk formel. Eller som en irriterande fluga en varm sommardag.