Knäppisen

För första gången såg jag honom genom en fönsterruta. Han gick bakom en kvinna och pratade osammanhängande. Kvinnan vände sig och fräste "men håll käften då!". Då började han skrika åt henne hemska saker. Sedan dess har jag sett honom många gånger. Alltid arg och skrikande.

Idag har jag inte bara sett honom. Jag har träffat honom. Jag cyklade till kyrkan för att ta några provbilder inför morgondagens bröllop. Jag var den enda som var där. Ja, om man inte räknar mannen som spelade vemodiga stycken på orgeln. Han spelade så fint att jag satte mig i en kyrkbänk och lyssnade. Kameran hade jag kvar i handen.

- Är du från någon tidning? - Knäppisen pekade på min kamera

- Nej, jag fotar privat - svarade jag vänligt samtidigt som jag kollade alla möjliga utvägar. Jag skulle inte klara av om han började skrika och kalla mig otrevliga saker. Men det verkade inte som att han skulle göra det. Tvärtom. Den gamle mannen började gråta. För att han kände så stor sorg när han lyssnade på musiken. Sedan började han berätta en lång historia. Han hade inga tänder och mumlade så jag kunde förstå var femte ord. Men jag nickade när han nickade. Log när han log. Körde mina mungipor neråt när han körde sina.

- Är du häxa? - frågade han samtidigt som han stirrade på min hals. Menade han mitt halssmycke? Eller min blommiga sjal? Jag rörde vid sjalen.

- Det är bara min halsduk- svarade jag lugnt.
- Ja! Från Leksand!

Han tyckte att halsduken var så fin. Och den påminde honom om Dalarna sa han. Sedan berättade han en historia till i vilken jag kunde urskilja var femte ord. På slutet började han gråta igen. Jag fick panik. Jag kanske borde krama om honom? Ta hans hand i min och trösta? Men jag bara tittade på honom med min egna sorgsna blick. Han plockade ihop sina plastkassar (han har alltid många sådana med sig), mumlade lite till och gick mot altaret. Jag gick mot utgången.