Ilska, som jag kände igår, har tömt mig på den positiva energin. Idag, efter att jag har läst mitt eget inlägg, kan jag inte sluta att förundras över kraften med vilken andras dumhet kan slå mig.
Gud
Ge mig mod att förändra det jag kan.
Sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
Och förstånd att inse skillnaden.
Jag bör skriva ut dessa ord och hänga på kylskapsdörren. Och upprepa dom på samma sätt som man upprepar en mantra. Jag kan faktiskt inte stoppa alla dumma klottrare. Det enda jag kan göra är att ge mina egna barn förutsättningar att inte bli så respektlösa. Det är bara att acceptera det.
Problemet uppstår dock när jag börjar undra om jag verkligen inte kan stoppa alla dumma klottrare. Genom mitt eget fönster är det så klart omöjligt. Men om man skulle se till att dessa ungdomar har bättre saker för sig än att klottra. Man skulle kunna erbjuda dom attraktiv fritid. Jag skulle kunna bli en sådan brinnande själ som ställer världen till rätta. Men jag kanske saknar det, modet att förändra...
6 kommentarer:
Ja, vad gör man åt meningslös dumhet?? Avbrutna nyplanterade träd, söndersparkade papperskorgar, klotter på hus och bilar, usch ja, listan kan göras lång. Man måste försöka påminna sig själv om de fall av meningslös snällhet som också förekommer. Folk som stänger av ens cykellyse när det står och blinkar - utan att stjäla eller göra sönder det, folk som delar med sig av sina parkeringsbiljetter, kundnummer utan att tjäna på det själva. Och så vidare. Jag tror faktiskt att snällheten är vida mer förekommande än dumheten. Jag hoppas din granne inte får sin känsla för bilen fördärvad i alla fall.
Usch ja - det är verkligen illa ibland. Jag har oxå skrivit om dumheter i världen idag...
Så onödigt!!! Tristess lider de säkert av!
Tack för dina kommentar om kajaker, badbaljor och bakdelar...skrattade gott!
Fina tänkvärda rader om mod och sinnesro ... Jag förstår din ilska! Men de som gör detta saknar nog förmågan att sätta sig in i andras känslor ...
Kramar!
Ja, han kunde han Fransiskus.
Min favorit bön.
Den var nog lika aktuell då som nu!
Jag kan verkligen hålla med dej om det meningslösa i att förstöra för andra och göra människor ledsna, ilskan man känner är svår att kanalisera många gånger, man jag har alltid tänkt att man får gräva där man står och göra sina barn fria från sådana förstörarlustar. Kramar Birgitta.
PS.Känner verkligen med din granne, vi hade själv en liknande "skönhet" när mina barn var små och upplevelserna med den skänker fortfarande glädje för oss och goda minnen.
Skicka en kommentar