Om vår cykelsemester

Jag har försökt att göra ett bildspel från vår cykelsemester. Om ni klickar på bilden så bör ni kunna se bildspelet.

Cykelturen gick genom Eskilstuna, Enköping, Uppsala, Gåvsta, Tierp, Söderfors, Hedesunda, Gysinge, Garpenberg, Sundborn, Falun, Smedjebacken, Malingsbo, Skinnskatteberg, Köping, Kungsör och tillbaka till Eskilstuna. Vi har valt att cykla på små grusvägar. Det gick dock inte att helt och hållet undvika de större bilvägarna. Att cykla bland bilar var nog det mest läskigaste under hela trippen. Det skärande ljudet av bilar som körde om oss fick mig att må illa många gånger. Längst de stora vägarna finns det högar av skräp. Gamla milk-shake muggar, McDonalds förpackningar, tomma chipspåsar... Är det så att många bilister äter i farten och sedan slänger dom allt skräp genom fönsterrutan? För jag har ingen annan förklaring till var allt detta skräp kommer ifrån.

Det är mycket bättre att cykla på de små vägarna. Grönt, tyst och så fridfullt. Vart vi än cyklade så möttes vi av vänliga människor som ville bidra med vatten eller bara växla några ord med oss. Jag förvånades av den öppenheten som präglade dessa människor.

Midsommar firade vi med våra vänner i Dalarna. Vi grillade, dansade kring en yuccapalm och spelade kubb. Helt underbart.

Vädret var minst sagt skiftande. Oftast regnade det på oss men vi har hunnit med några soliga stunder. Aldrig tidigare jag har tittat så mycket på himlen som just under trippen. När det hade regnat något dygn så lyfte jag på blicken gång på gång och letade efter ljusa fläckar bland alla svarta moln. En morgon kunde jag ana en blå ton. Den blev starkare och starkare för att till kvällen bli en härlig sol.

Ibland cyklade vi segt uppför branta backar i blött grus. Men ibland gick det väldigt fort också. Vår hastighetsrekord är 58 km/h. Då ber man till högre makter att dessa ska se till att cykeln inte brakar ihop just då.

Vet ni, vi tar för givet det mesta. Jag har fått bajsa och kissa under ormbunkarna. För jag hade inget annat val. När jag, i Sundborn, kunde sätta mig på en riktig toa ville jag nästan krama den! Vad skönt det kändes att få sitta där och ge mig den tid jag behövde. En gång försökte jag nyttja bensinmackens toa men bakom dörren hörde jag ett barn gnälla "mamma, jag kan inte hålla mig längre". Väldigt stressande.

Trots alla obekvämligheter måste jag säga att jag upplevde något fantastiskt. Jag har cyklat 632 km, jag - världens största latmask.