En lektion i misslyckandet

I slutet av vintern köpte jag en trave med trädgårdstidningar och en del fröpåsar. Jag ville ha den där prunkande uteplatsen som jag har drömt ihop. Jag gjorde allt som man skulle göra. Men någonstans har jag gjort fel för det har inte blivit som jag tänkt mig.

De ettåringarna som jag hade sått har inte alls kommit upp. Det enda som blommar är rosenskära och lobelia men båda tva var förkultiverade.

I trädgårdslandet kämpar sig purjö och potatis.

Men jag har lyckats med dill. Den kommer att räcka hela vinter lång.

Och tomaterna blommar i hinkar.

Min spontana reaktion var SKAM. Jag ville vara den bästa odlaren. Med gröna fingrar och känslan för skönhet. Det borde räcka med att jag vidrörde jorden och den skulle ge mig ett blomhav. Jag skämdes över mina misslyckanden.

Idag, när jag rensade ogräs, kom en stark känsla över mig.

Ingen ska behöva skämmas över att göra ett försök. Jag har faktiskt försökt att göra vår uteplats till en prunkande oas. Det bör räknas mest av allt. Ett försök, en helhjärtad satsning. Jag har inte det blomhavet jag har önskat mig. Men jag har dill!