Singla tankar om frihet.

Vi var på väg att köpa godis. Men först...

- Först ska vi till byggvaruhuset.

O nej! Måste vi? Snälla, snälla, snälla, inte till byggvaruhuset. Men han ville leta efter inspiration. I ett byggvaruhus? För guds skull, lite klass får min karl ha. I sybutiker, på loppisar, i antikbodar. Ja, till och med i mataffärer, där kan man leta efter inspiration.

Jag hade tre val: stanna i bilen, stanna utanför bilen eller följa med Magnus till det dötråkiga byggvaruhuset.

Har jag mist min frihet? När jag bodde själv kunde jag gå till de affärer jag tyckte om. Jag kunde göra det som behagade mig och inte behövde ta hänsyn till en mans begär att vända på varenda spik i ett byggvaruhus. Det sägs att när man är singel så lever man ett liv på egna villkor och inte behöver anpassa sig efter någon annan. Det är sant, jag vet. Jag har levt det här livet närmare 8 år innan jag blev ihopflyttad.

Jag valde det tredje alternativet. Jag följde med Magnus till det förbaskade byggvaruhuset. Inte för att jag kände mig tvingad. Utan för att ge honom den här glädjen att gå runt och vända på alla obegripliga mojänger. För jag vet att han skulle göra likadant för mig. Han skulle stanna bilen vid den nyupptäckta loppisen och låta mig vända på varenda urtvättad duk.

Allt detta handlar om att ge och ta. Att ibland bita ihop och låta den andra uppleva glädje. Så, har jag mist min frihet? Ja, friheten att göra precis som jag vill. Den har jag mist. Men det är en föga förlust i förhållande till vad jag har fått. En vardag med en människa som jag älskar och vice versa.

Det är viktigt att i varje omöjlig situation se en glimt av något positivt. Så tänkte jag när jag klev genom éntren till byggvaruhuset. Och vips, glimten uppenbarade sig som ett ställ med fröpåsar på. Jag köpte dvärglupin och därmed kallar jag mig för vinnaren.