torsdag 17 maj 2007

Blåmesen

Jag satt i soffan och åt mitt välförtjänta äpple. Lucy, min katt, hoppade över staketet med NÅGOT dinglande i munnen. Hon fick tag i en blåmes. Hela hennes kroppspråk talade tydligt om för mig att jag hade ingenting med hennes fågel att göra. Jag låtsades att jag var dålig på att tolka hennes signaler och gick efter henne till köket. Där släppte hon den stackars fågeln. Blåmesen sprattlade till och Lucy klämde honom med sina käkar. Det fick vara nog. Jag lyfte fågeln trots Lucys horribla skrikande.

Jag höll den i kupade händer och det var uppenbart att den hade noll chanser att överleva. men jag vet inte hur man dödar en sådan liten fågel. Tänk om jag orsakar ännu mera smärta för den istället. Jag visste att magnus skulle komma hem snart så jag bestämde mig att vänta på honom.

Vi satt i kökssoffan, jag och fågeln. Den andades tungt. Efter några minuter skakade alla fjädrar och fågeln dog.

Jag grät.

Och så kom Magnus. Vi bergävde det lilla livet på våran uteplats.

Jag är matte till en mördare.

Att prata om döden är en sak. Men att se döden i sina händer, att känna precis det sista andetaget är väldigt omtumlande. Även om det är bara en liten fågel.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Åh den lilla stackaren. Jag hade gråtit jag med "även för en liten fågel".

Anonym sa...

Det där har jag råkat ut för också....att min lilla "gulliga" katt tar små söta rödhakar. Det är tyvärr inget man kan ta ur dem....det ligger så djupt rotat i dem, den där rovdjursinstinkten! Stackars Anna...jag kan känna hur det kändes för dig när du satt där och grät!! Kram på dig!

Anonym sa...

Åh, jag får ont i hjärtat av din berättelse och tänker på de gånger jag förtvivlat tagit fåglar ur min Bossen mun. En gång då jag trodde att det var över för fågeln, så vaknade den till liv efter ett tag, ruskade lite på sig och flög iväg. Så nu springer jag och tar bort fågeln så fort jag ser det. Sen tänker jag på då jag var tvungen att låta avliva min förra katt Missan som blev 18 år. Det kändes så hemskt att ha den makten att bestämma om hon skulle leva eller dö. Hon fick iallfall somna i mina armar istället för ensam på ett sterilt bord. Usch så hemskt!

Dubbelörn sa...

Det är precis därför jag har så svårt för katter....


Kramar