För några år sedan pratade jag med en psykolog. Jag berättade för henne att jag var en outsider. Sedan begynnelsen har jag uppfattat mig som en sådan. Jag har alltid hållit mig lite utanför allt som kan betraktas som ett stort "vi". Vi samhället. Vi trendmedvetna. Vi snygga. Vi vet allt bäst. Vi som kör snabba bilar och vi som har stilettklackar.
Jag är inte sådan. Jag är nog anti till alla möjliga normer. Plus att jag är en blyg och skygg person som undviker människor. Går sin egen väg jämt.
Missförstådd jämt. Ensam. Martyr. Bortstött.
"Anna, är du outsider för att du vill vara den eller har du valt den vägen av rädsla?"
Den frågan ställer jag mig om och om igen. Är jag verkligen en outsider eller är det bara en fasad som jag gömmer mig under?
Vilka egenskaper är verkligen mina och vilka har jag utvecklat för att inte kännas vid de sanna?
Ett evigt samtal med sig själv. Dessa frågor kommer just nu med stor kraft eftersom jag är mitt i aktivt jobbsökandet. Jag söker olika jobb och de flesta är inom barnomsorgen. Det är det yrket jag har utövat i många år och kan bäst. Men är det verkligen det jag vill göra? Passion eller vana? Och om det är inte det jag vill göra så vad jag vill göra istället? Drömjobbet, hur ser det ut? Mina starka sidor, vilka är det då?
Jag tror att då och då måste man fräscha upp och uppdatera kunskaper om sig själv. Jag måste det iaf. Stanna upp och granska sig själv. Varför? För att göra de valen som passar mitt liv just nu bäst.
5 kommentarer:
Först när du kommenterade inne hos mitt så trodde jag att du smuttat för mycket på maskrosvinet :) Men nu när jag kommer in här så verkar du ju lugn och balanserad :=)
Skönt att det gick bra hos tandläkaren...jag sa ju det, att du skulle fixa det!
Det där med att vara en outsider kan jag också känna ibland....är som Dr Jekyll och Mr Hyde,ena minuten sprudlande social och babblig till att stunden efter känna att jag bara vill vara ifred och sitta med mitt pyssel. Ringer telefonen eller jag hör att en bil stannar utanför så tänker jag : Åh, nej, jag vill ju vara ifred...orkar inte prata och vara social. Konstigt,va!? Men det tror jag beror mycket på det jobb som vi valt...du inom barnomsorgen...jag inom äldreomsorgen, just idag arbetar jag som personlig assistent. Det suger en hel del energi ifrån en...det där med att vårda på jobbet.Och när man kommit upp i min aktningsvärda ålder och har jobbat 20 år med detta yrke så börjar man nog bli lite sliten på något vis. Nej men gud, nu har jag snart skrivit en hel roman....babblar på i vanlig ordning! Nu ska du få vara ifred :=)
Nu ska jag förvandla mig till Mr Hyde....:=)
Kram på dig du lilla outsider...
Vad jag känner igen mig i era ord tjejer. Precis så är det för mig med. Det kanske är därför jag älskar Ior...känner mig som honom, lite udda, lite utanför, men ändå med i gemenskapen, på nåt sätt. Däremot så är jag inte alls så dyster som Ior, som tur är;)
Här är en Ior till. Jag tror jag förstår vad du menar. När jag var liten var jag övertygad om att jag bodde i fel familj. Jag kände mig utanför i min egen familj.
Jag kan känna det som ett spel när jag träffar andra. Att vara öppen och tillgänglig. Jag måste säga att på något sätt känner jag mig mer hemma med mig själv än vad jag gjort förr. Kanske beror det på att jag lever ett liv i "utanför". Jag jobbar inte. Samtidigt är det svårt att inte låta andras åsikter trycka till en.
Jag är övertygad om att varje människa har sin väg att gå. Det som känns rätt för den ena är fel för den andra osv.
Jag tänker på dig och hoppas att du kan hitta vad just du vill jobba med och vem du vill vara.
Kram
Bisse
Lilla min goa vän!
En outsider kan vara en bra, go och härlig person ändå.
Det betyder inte att det måste vara negativt.
Du verkar vara en person som bryr dig om andra och är väldigt snäll. Kram Stina
Anna, jag tror att många fler än man kan tro känner sig som en outsider, det är bara det att de flesta jobbar hårt på att låtsas som att det inte är så och försöka spela normala...
Skicka en kommentar