Jag skriver. Inte på bloggen, inte ens på datorn. Jag skriver på det gamla, hederliga sättet. De första meningarna kändes oerhört krystade men efter några hundra oläsliga krumelurer börjar pennan få lite glid och fart. Och med farten kommer knasiga idéer... Köpa en iPad, kanske? Men ack, känslan av pennan som jobbar hårt på pappret är oslagbar. Så jag håller mig till den, ett tag till i alla fall. Och så drömde jag. I drömmen hette jag Birka Styrman. Det lät faktiskt fullkomligt logiskt och när jag vaknade då kände jag mig verkligen som en Birka Styrman. Sedan vaknade jag lite till och blev mitt gamla vanliga jag igen. Synd, för Birka Styrman verkade vara en rolig person...
3 kommentarer:
Så spännande att låta tankarna vandra o skriva ner det.. Helt annan känsla med pennan , helt klart.
Värken i fingrarna stoppas mig från det..
Du är för rolig du, Anna!
Du skulle haft en gammal hederlig skrivmaskin som knattrade sådär hemtrevligt - lycka till med ditt skrivande ♥
Kram från Christin
Jag har en skrivmaskin som för länge sedan tillhörde min farfar. Men har man lärt sig en gång att knastra på tangenbordet så tycker man (eller jag gör det) att tangenterna på skrivmaskinen är otrooooligt sega. Jag får slå hårt i dem och sedan gör det ont i fingertopparna. Och tänk att det finns människor som skriver på maskin så där tjoff tjoff tjoff. Imponerande.
Skicka en kommentar