Överflöd

Vi fick en lapp i brevlådan om insamling av kläder, skor, leksaker mm. Allt ska gå till behövande i Litauen. Ett perfekt tillfälle att göra sig av sådant som man inte har användning av. Så jag kastade mig över min garderob och hittade en hel säck med kläder som kanske kommer till användning hos någon annan. Leksaker var ett svårare ämne. Med två vuxna barn i familjen kan man klassa leksaker som bristvara. Så jag röjde igenom min Sagoverkstad och plockade fram en del mjukisdjur och några tovade dockor i mjukaste merinoull. Till och med lammet Linus ska få byta adress. Linus har bott bredvid min säng i åratal men nu får jag fasiken bli lite vuxen. Det är dags för Linus att vidga vyerna och börja sällskapa med litauenska barn.

Sedan drabbades jag av skam. Herregud, vad skänker jag bort egentligen? Min gamla vinterjacka? Några tröjor, ett par byxor som har blivit för stora för mig? Jag borde gå bärsärkagång på Myrorna och köpa det varmaste och gosigaste som jag kan hitta där och skänka bort det istället.

När jag blev kvitt skammen drabbades jag av misstänksamhet. Tänk om det jag skänker bort inte når de behövande? Jag har varit med om det. Många gånger. Det ger alltid en väldigt olustig känsla. Men då vaknade ett gammalt minne till liv. Minne av min gymnasielärare. Hon sa en gång:

Om ni ger 10 kr till tio tiggare och bara en av dem behöver verkligen den här tian då är det ändå värt. För det är bättre att den behövande får något än att den inte får något alls.

Det lät bättre när läraren förklarade den ekvationen än när jag gör det.

Jag hoppas att ni förstår i alla fall.

Vi lever i överflöd. Vi har mer än vi behöver och kommer någonsin att förbruka. Det finns människor vars basala behov kan tillgodoses med bara en bråkdel av det vi äger och förvaltar. Och ändå har vi för vana att klaga över petitesser som om de vore världsproblem... oj livet, livet.