Varning för en ylande bloggerska

Jag är i upplösningstillstånd. För jag behöver ett nytt objektiv. Eller egentligen två. Förresten, skrev jag igår något om överflöd? Nja... ehm, ehm. På objektivfronten i min kameraryggsäck råder det svält. Så jag behöver två nya gluggar. Ett tele och ett vidvinkel. Men först och främst tele. Ett sådant objektiv kostar runt 10 000 kr. Och det är inte priset som är problemet utan allt annat.

Ska jag verkligen köpa ett vasst objektiv till en kamera vars slutarmotor har redan lagt av en gång? Risken är stor att den gör det igen. Och då måste jag spotta ut några tusenlappar för att fixa det. Det är mer än vad jag kan få för kameran om jag säljer den på Blocket idag.

Om jag ska i överhuvudtaget börja spotta ut några tusenlappar då kanske är det bättre att spotta ut dem på en ny kamera istället?

Så egentligen, summa summarum, är det en ny kamera som jag behöver...

Och då ska jag köpa en Nikon. Just nu har jag en Pentax.

Men en ny kamera plus nya gluggar till den är ju inte det billigaste köpet dirket. Jag har helt enkelt inte råd med det. Jag skulle kunna köpa en ny kamera med ett kittobjektiv men fy och fasa. Jag är ju van vid mitt macro och mitt superzoom, även om den sviker mig när ljuset är för svagt. Jag kommer nog att irritera mig på kittobjektivet...

Det här är en ond cirkel. Och jag är frustrerad och vet inte vad jag ska göra.

Jag tror att jag ska yla en stund...

Jag kan nästan ana att Martin, min vän och fotograf, kommer att undra varför jag i hela världen vill allt det här. Tele vill jag ha för att fotografera ugglor. Vidvinkel behöver jag till Abisko (jag ska dit nästa år). Och dessutom är jag frustrerad när jag måste skruva upp ISO för att få relativt korta slutartider. Och det måste jag nästan alltid. Som följd får jag gräsligt brusiga bilder... 

Överflöd

Vi fick en lapp i brevlådan om insamling av kläder, skor, leksaker mm. Allt ska gå till behövande i Litauen. Ett perfekt tillfälle att göra sig av sådant som man inte har användning av. Så jag kastade mig över min garderob och hittade en hel säck med kläder som kanske kommer till användning hos någon annan. Leksaker var ett svårare ämne. Med två vuxna barn i familjen kan man klassa leksaker som bristvara. Så jag röjde igenom min Sagoverkstad och plockade fram en del mjukisdjur och några tovade dockor i mjukaste merinoull. Till och med lammet Linus ska få byta adress. Linus har bott bredvid min säng i åratal men nu får jag fasiken bli lite vuxen. Det är dags för Linus att vidga vyerna och börja sällskapa med litauenska barn.

Sedan drabbades jag av skam. Herregud, vad skänker jag bort egentligen? Min gamla vinterjacka? Några tröjor, ett par byxor som har blivit för stora för mig? Jag borde gå bärsärkagång på Myrorna och köpa det varmaste och gosigaste som jag kan hitta där och skänka bort det istället.

När jag blev kvitt skammen drabbades jag av misstänksamhet. Tänk om det jag skänker bort inte når de behövande? Jag har varit med om det. Många gånger. Det ger alltid en väldigt olustig känsla. Men då vaknade ett gammalt minne till liv. Minne av min gymnasielärare. Hon sa en gång:

Om ni ger 10 kr till tio tiggare och bara en av dem behöver verkligen den här tian då är det ändå värt. För det är bättre att den behövande får något än att den inte får något alls.

Det lät bättre när läraren förklarade den ekvationen än när jag gör det.

Jag hoppas att ni förstår i alla fall.

Vi lever i överflöd. Vi har mer än vi behöver och kommer någonsin att förbruka. Det finns människor vars basala behov kan tillgodoses med bara en bråkdel av det vi äger och förvaltar. Och ändå har vi för vana att klaga över petitesser som om de vore världsproblem... oj livet, livet. 

Herrfallet

Idag har vi besökt Herrfallet, det andra naturreservatet på min lista. Vinden höll på att golva mig några gånger men jag var ändå tacksam för ovädret. Under en sådan blåsig dag minskar ju risken för att möta några nakenbadare. För där finns ju ett nakenbad! Jag har inget emot naturister men jag tror att de skulle ha något emot mig om jag dök upp i buskarna med kameran i högsta hugg.

Den rosa lådans hemlighet

Asken utanför mitt staket har tappat alla blad nu. Skatfamiljens bo är fullt synligt igen. De Kaxiga Skatorna tycker nog att det är sisådär. De skriker när vinden drar i trädkronan och verkar allmänt missnöjda med den höstliga tillvaron.

Väldigt ofta sätter de sig på staketet och kollar läget hos oss.

Trots att jag står gömd bakom gardinen så har de ändå stenkoll på mig.

Fast förstås, det finns något annat som lockar här. En rosa plastlåda väcker stor uppmärksamhet.

Skatan bestämmer sig för att undersöka lådan lite närmare.

Och tada! Där fanns det en köttbulle!

En köttbulle är kanske inte den mest optimala maten som man kan bjuda en skata på. Inom kort ska jag fixa lite bättre mat åt dem men just nu var köttbullar det enda jag hade.

Bilderna är inte heller av någon vidare kvalité. Och det känns alltid lite skämmigt att lägga ut suddiga bilder. Till mitt försvar måste jag säga att skatorna var mycket väl medvetna om min och kamerans närvaro. Jag försökte vara så stilla som möjligt för varje rörelse oroade dem. Jag lät bli att andas, att blinka och att röra mig. Jag tittade till och med åt andra hållet men skatorna lät sig inte luras i alla fall. Dessa smarta rackare! 

Vargtass

När dagens alla sysslor blev avklarade och kvällsfriden la sig över hemmet då tog jag fram lingondrickan som jag gjorde på egenplockade lingon. Lite is och en skvätt sprit och så blev det väldigt god Vargtass. Det är något magiskt med att ta fram det som man har hamstrat under skördetiden. Kanske ändå lite för tidigt, vintern har ju inte börjat än. Inte på riktigt i alla fall. Men ack, kallt har det varit och jag har gjort mig förtjänt lite lyx på kvällen.

Frost

Det har varit en kall natt. Antagligen den kallaste hittills under den här hösten. Imorse gick jag ut för att spana efter dagsaktiva ugglor för det är tydligen ett riktigt uggleår i år. Även i mellersta Sverige. Jag fann tyvärr ingen uggla och fick nöja mig med den gnistrande frosten som skapade en poetisk stämning i skogen. Jag fick nästan lite julkänsla... 

Afternoon Tea med Sara

Jag och Sara har åkt till Sunbyholms Slott för att avnjuta deras mysiga Afternoon Tea.

Polska Stugan

- Jag kommer alltid att vara en polska - sa jag till Magnus medan jag moffade den polska korven.

Korven köpte vi i den lilla polska affären i Västerås. Resan dit krävde en omväg och vi kom dessutom för tidigt. Butikens öppettider stämde inte riktigt med det som stod på deras hemsida. Så vi fick vänta. Men vad gör man inte för att tillfredställa sin djupaste längtan? För jag längtar, jisses vad jag längtar efter det polska surdegsbrödet, efter den polska rökta korven, kvargen, sötsakerna... Det är inte enbart gommen som bönar om det, det gör även min polska själ. För det mesta äter jag falukorv, keso och cloetta kex. Men när jag får vittring på den polska maten då inte ens några ändrade öppettider kan stoppa mig! 

Sörfjärden i höstskrud

Runt om Eskilstuna finns det 19 naturreservat. Jag har bestämt mig för att fram till nästa sommar besöka alla. Det här är mitt nya projekt. Ett litet förspel till det stora naturprojektet som jag håller på och förbereder just nu. Detaljer kommer lite senare. Syftet är att helt enkelt bekanta mig med det vackraste som min närmiljö har att erbjuda. Det finns ju så många intressanta platser att se. Platser som ligger så nära mig men som är gömda någonstans mellan åkrar, skogar och sjöar. Idag har vi åkt till Söderfjärdens naturreservat som domineras av en rullstensås. Vädret har varit strålande och hösten har visat en av sina vackraste sidor för oss. 

Fridag

Minns ni hur jag gnällde för att jag jobbade söndag? Idag är den smärtan bortglömd. För idag har jag min fridag. Traditionellt har jag tömt fickorna på mina arbetsbyxor. Så många oumbärliga saker har jag funnit där!

Blicken

Idag mötte jag en mans blick.

Blicken var av den sorten som man kan läsa om i billiga kioskromaner.

Han tittade på henne med sina mörka ögon. Den intensiva blicken fick hennes värld att gunga. Hennes knä vek sig under henne och hon föll ner i hans muskulösa armar.

Mitt liv måste nog likna en billig kioskroman för så var det även för mig. Förutom att jag föll i hans armar. Men den där blicken, de där kriminella ögonen. Jisses... Jag kan inte påstå att livet har skämt bort mig med den typen av blickar från främmande män. Sist det hände då var det ett påtänt fyllo på torget som ville ha en puss. Annars minns jag inte om jag i överhuvudtaget fick fler sådana blickar. Så jag har inte så stora erfarenheter av att bemöta ett par svarta ögon som får mig att svaja. Jag svalde salivet så hastigt att jag nästan rapade och skyndade mig ifrån mannen. På ett tryggt avstånd vände jag mig om och mannen stod kvar och tittade... Och jag tänkte att fanken, jag är ju över 40 vårar. Vem vet när jag nästa gång får en sådan blick. Kanske aldrig. Så jag log mot mannen och kände mig hur vacker som helst.

***

Till mina bonusbarn som läser dagens inlägg och kanske oroar sig för att jag har börjat bli känslig för främmande mäns blickar vill jag bara säga att lugnt, lugnt. Pappa är the number one. Alltid.

Stiltje

Mitt liv är förvånansvärt stilla just nu. Jag trodde att det skulle hända lite mer men ibland blir jag förvånad över hur saker och ting utvecklas. Speciellt när de utvecklas som de själva behagar.

Redaktören, till ex. Hon har tystnat. Efter en kort mailväxling har jag inte hört något från henne. Varken bu eller bä. Jag har förberett mig på att så kan det bli så jag är inte överraskad. Däremot tycker jag att man kan faktiskt maila att man inte är intresserad. Hennes intresse svalnade när hon fick veta hur lite erfarenheter jag har. Och det kan jag förstå. Men ett kort nej, tack tar väl inte så mycket tid i en redaktörs anspråk. Men vad vet jag egentligen? Ännu ger jag inte upp utan tar sikte på nästa tidning! Att uppnå sina mål måste tydligen vara en kamp. Attans också.

Snart får jag lite ledigt och då kan jag sitta och fila på några texter. Jag trodde faktiskt att jag skulle bli mindre ledig. Jag tänkte rida och gå på min allra första ansiktsbehandling men varken min ridlärare eller hudterapeut har tid just när jag har tid. Väldigt typiskt måste jag säga.

Nordisk vildmark

Det var redan mörkt när jag kom hem från jobbet. Jag var ofantligt trött. Jag förstår inte varför men jag blir alltid tröttare av att jobba på en söndag än att jobba på vardagar. Kroppen har nog lärt sig att söndagar betyder vila och protesterar med allt den kan när man gör något så oväntat som att slita på vilodagen. Väl hemma installerade jag kroppen i soffan och begav mig på ett isigt äventyr.

Till Grönland.

Jag tittade på den sista delen av Nordisk vildmark. Det är så vackert filmat att man blir helt mållös. Denna underbara nordiska natur... Jättekonstigt men jag känner en otrolig samhörighet med den, trots att jag är från Polen. Jag har aldrig känt mig speciellt lockad av att åka till tropiska länder. Om någon bjuder mig på en sådan resa så tackar jag inte nej till den. Men den dagen som jag har några slantar över då blir det en resa norrut som jag ska spendera dessa på.   

Och jag låg där i soffan, höll andan när isen kalvade, när myskoxarna utkämpade sina strider och när norrskenet dansade på den arktiska himlen. Och jag lyssnade till Henrik Ekmans vidunderliga berättarröst. Och så glömde kroppen att den fick slita så hårt på en söndag...

Om ni har missat Nordisk vildmark på tv då kan ni fortfarande se några avsnitt på svt play.

En perfekt dag

Himlen är grå och det regnar oavbruttet.

En perfekt dag för att vila upp sina sinnen. Dricka te.

Ligga i soffan. Titta på ett gammalt program på tv-play.  Läsa en bok.

Utan oro i vilda västern

Jag behöver inte oroa mig längre. Inte heller ständigt planera för framtiden. Jag tror att det är för första gången på många år som jag kan verkligen slappna av. Att ha en fast anställning är helande för en sådan orolig själ som min. Det är först nu som jag inser hur mycket energi den här oron för framtiden har stulit ifrån mig. Och min familj. Tro mig, under alla dessa år utan ett fast arbete har jag ändå försökt att ta livet med ro och glädje. Jag har försökt, det ska gudarna veta. Men trots alla mina ansträngningar att inte ta eventuella katastrofer i förskott har jag hela tiden levt med den tärande ovissheten om hur framtiden skulle se ut. Nu, när den oron är borta, då finns det plötsligt så mycket ledigt utrymme på min mentala hårddisk. Jag känner mig så enomt lättad!

Idag har vi, helt av en slump, hamnat på en pytteliten 5D-bio och upplevt berg- och dalbana i vilda västern. Jättehäftig upplevelse. När vi åkte förbi ett vattenfall då sprutade vatten på oss. Vi hade roligt. Det är mycket roligare att ha roligt när man inte behöver oroa sig, har jag märkt.

Höstkabaré

Fördelen med att ha sitt barn på Arts & Performance i Eskilstuna är att man får se så många duktiga ungdomar på en och samma gång. Ikväll har vi tittat på deras Höstkabaré.

Här kommer en liten bildkavalkad från föreställningen...

Inga bilder

Ack, tredje inlägg på raken utan någon bild alls. Idag tänkte jag faktiskt göra något åt saken och åka till Sundbyholm efter jobbet. För Er som inte är härifrån måste jag berätta att Sundbyholm hör till mina smultronställen. Där finns en vacker strand, ett slott och en stämningsfull bokskog. Så jag tänkte åka dit, fotografera och sedan dränka bloggen i bilder. Men när jag slutade jobba då var det grått, kallt och regningt. Och jag var trött och det enda jag ville var att åka hem, dricka te och tänka på julen. Tiden går ju så fort och min dotter önskar sig en äkta Disney-jul. Jag har aldrig haft en sådan jul och försöker klura ut hur jag ska kunna fixa lite Disney-känsla i vårt antidisneyska hem. Sara lever i sina barndomsminnen. På den tiden var ju julen helt magisk för henne. På något sätt försöker hon återskapa känslan men jag är rädd för att det är omöjligt. Frågar ni mig så vill jag helst åka till någon stuga. Gå på en lång skogspromenad. Och på kvällen tända några levande ljus, lägga mig till rätta i en mjuk soffa, lyssna på Stilla natt och läsa en bok...

Somliga straffar Gud på lunchrasten

Hemma hos oss är det Magnus som lagar mat. Inte för att han tycker att det är så himla skoj utan för att han har mer tid till det än jag. Han kämpar hårt. Ibland gör han något riktigt gott och ibland något som jag är mindre förtjust i. Igår gjorde han Korv Stroganoff. Helt ok men jag väljer gärna något annat om jag får tillfälle till det. Därför bestämde jag mig för att inte ta med någon lunchlåda till jobbet idag. Som tur är så har vi möjlighet att beställa mat på plats. Dessutom kan vi välja bland många olika maträtter. Idag har jag valt pasta med kyckling. Jag öppnade värmeskåpet för att plocka fram den beställda lunchlådan och blev förfärad. Inuti lådan fann jag Korv Stroganoff!!!

Jag hade helt enkelt kryssat i fel ruta när jag beställde min lunch. Somliga straffar Gud...

Redaktören har svarat

Redaktionen har svarat på mitt mail. Otroligt fort måste jag säga. Redaktören har bett mig om lite mer upplysningar innan hon kan ta ställning. Det är ett väldigt taskigt läge att försöka sälja en idé. Jag har ju inte mycket att skryta med. Inga publicerade artiklar som jag kan hänvisa till. Inga tidningar som har köpt något material från mig. Eller ja, en tidning för evigheter sedan men det känns nästan preskriberat. Hur ska den stackars redaktören kunna lita på att jag fixar uppdraget? Ingen vill ju köpa grisen i säcken, hur gullig grisen än verkar. Jag svarade dock ärligt på hennes frågor och nu väntar jag med spänning på vad hon tycker. Med tanke på hur taskigt läge då det är så är jag glad för att det inte blev ett blankt nej från redaktören. Eller en evig tystnad...

Ett stort tack för Era kommentarer, alla heja på och lycka till och för att ni tror på mig.

Artikelidé

Under veckan som har gått har min hjärna jobbat så frenetiskt att dess kretsar håller på att smälta pga överhettning. Hela mitt liv har jag drömt om att skriva. Att drömma om saker och ting är dock lite farligt. Det kan sluta med att drömmar förblir inget annat än bara drömmar. Se dina drömmar som mål, läste jag en gång i en tidning. Den har uppmaningen satte verkligen min hjärna i en snurrig rörelse och nu tar jag sats och hoppar högt.

Jag har kommit på en artikelidé och tänkt att den idéen skulle jag kunna sälja till en viss tidning. Men varje gång som jag skulle sätta mig framför datorn för att skriva ett pitchmail till redaktionen blev jag förlamad av rädsla. Att inte duga, att klanta mig och värst av allt, att inte kunna skriva artikeln. Högmod är ingen dygd. Jantelagen regerar.

Det fanns ingen annan utväg än att fixa en kopp te, starta datorn och skriva artikeln. På prov. Låtsas att jag har intervjuat mitt case samt experten. Testa om jag i överhuvudtaget minns hur man skriver.

Och vet ni vad, nu har jag mailat den berörda redaktionen och pitchat min artikelidé. Jag håller tummarna för att de nappar. Gör de inte det då ska jag hitta på andra idéer. För drömmen om att skriva har blivit nu ett mål som jag tänker uppnå.  

Warriors

Sara och hennes kompis har ställt upp idag i  Skapa Dans, en koreografitävling i Katrineholm.

De kallade sig för Warriors.