Söndagens vandringstur har gett mig enorma blåsor under hälarna. En erfaren vandrare skulle ha upptäckt denna vätskefyllda pest och tejpat fötterna innan den hade hunnit bryta ut. Men jag är ingen erfaren vandrare (inte än i alla fall) så blåsorna har blivit ett smärtsamt faktum. Jag kan helt enkelt inte gå. Inte stå heller för den delen. Att sitta på en stol och hålla fötterna platt mot golvet gör också ont. Så nu är det fotvila som gäller.
Jag måste lära mig att upptäcka blåsor i tid. Och jag måste vänja benen så att de inte krampar så där förskräckligt som de gör just nu. Igår kväll blev jag nästan knäckt av smärtan. Jag kunde inte förstå hur de där ynka två mil kunde göra så här mot mig. Jag har ju gått längre sträckor än den. I svårare terräng dessutom. Men det var för länge sedan och Magnus såg en förklaring i det.
- Du har ju blivit 40. Förut kunde du göra saker av dig själv men nu måste du träna upp kroppen. Att chocka den är inte alls så bra.
Med tanke på att jag tänker vandra till Mount Everest Base Camp om några år så har jag ganska mycket att ta itu med...
4 kommentarer:
Aaaaj :-(
Oj då...tror jag avstår från att vandra i den där leden, för då måste jag träna väldigt mycket innan. Inte kul med blåsor, för de kan göra riktigt ont.
aldrig gå med nya skor heller, det misstaget har jag gjort! visst är det sant att kroppen kräver alltmer underhåll, samtidigt tror jag att det underhåll den får ger mer, så kanske väger det upp sig?
agneta
Tack, tack! Nu mår fötterna mycket bättre.
Raija, du kan vandra bara någon etapp. Jag tyckte mest om sträckan Sundbyholm - Slätviken.
Skicka en kommentar