Funderingar efter Ashtangan

Jag stod på yogamattan och var alldeles förtvivlad. Jag hängde inte alls med i Solhälsning B. Solhälsning A kan jag göra utan att någon leder mig. Jag är medveten om att jag gör en del fel men jag vet hur de olika positionena hänger ihop. Däremot Solhälsning B är min Akilleshäl. Jag tappar bort mig i flödet och det gör jag gång på gång. Jag har tappat bort mig så pass många gånger att nu vågar jag inte ens göra solhälsningar B. Inte om jag måste göra dem på egen hand.

Och där, på yogamattan, tänkte jag att hujedamej, det där var ingenting för mig. Inte nog med att jag var stel och klumpig så var jag dessutom dum som inte kunde utföra Solhälsningen B. Alla andra kunde ju. Jag ville springa därifrån och bara rädslan att det skulle göra mig till ännu större miffo fick mig att hålla mig kvar på mattan.

När jag skriver att alla andra kan då menar jag det också. Jag har valt nybörjarklass i ashtanga och i min vilda fantasi har jag föreställt mig att de flesta som kommer dit är nybörjare. Faktum är att de flesta där har utövat yoga i många år. De känner sig antagligen ännu som nybörjare och därför går de nybörjarklassen. Jag är en väldigt ny nybörjare inom yoga och min kunskap och förmåga är inte alls på samma nivå som de andras. 

Min Magnus, som är en duktig yogi, försöker förklara för mig att i yoga befinner man sig var och en på sin egen nivå. Att man utvecklas i sin egen takt och efter sina egna förutsättningar. Han har säkert rätt men att stå på sin yogamatta och kämpa mot gråten för att man inte kan (och alla andra kan) är nog inget som främjar det yogiska tänkandet. 

Helt egoistiskt blev jag väldigt störd av några andras andning. De körde sitt eget race, helt oberoende av vad vi andra gjorde. Och så andades dem. I yoga talar man om ujjayiandning. Och den andningen låter, väldigt mycket. Jag får en känsla att de som andas ujjayi har en turbofläkt inbyggd i halsen. Jag, den hopplösa nybörjaren, kan inte ujjayiandas. De andra antigen kan eller tror att de kan, överröstar läraren och får mig helt ur balans. 

Jag är så ledsen och frustrerad. För mitt första yogapass har varit så långt ifrån det yogiska som jag kan bara tänka mig. Jag är intresserad av yoga på både det fysiska och mentala planet. Men när jag inte får utrymme att forma varken kroppen eller själen då blir jag taggig och agressiv. Jag vill inte stå på yogamattan och gråta av frustration. Jag vill finna min egen väg genom yogan men jag vet inte om jag kan göra det i min nybörjarklass.