Jag och naturen

Jag är inte den som skanderar på torget.

Inte heller den som engagerar sig i politiska miljödebatter eller gör något annat storartat.

Mitt förhållande till vår natur har betydligt mer jordnära karaktär. 

Om jag möter en vinbergssnäcka eller en daggmask på min stig då flyttar jag på det livet. Tanken på att någon annan ska trampa, cykla eller köra över det svider så pass mycket att jag faktiskt stannar, lyfter stackarn och flyttar den till andra sidan av cykelbanan.

- Är du säker på att du flyttade den åt rätt håll? - brukar en och annan skratta åt mig.

Nej, det är jag förstås inte.

Men jag hoppas på att den ska få leva ett tag till.

Jag är den som nästan gråter ihjäl mig när jag ser en mosad humla. Dessa fluffiga bollar med gula, påsiga byxor vävda av pollen är nämligen väldigt fredliga av sig och sticks inte. Om man inte klämmer på dem så klart. Varför mosa dem?

När jag jobbade på förskolan var jag väldigt arg på de barnen som plågade insekter. Som plockade små trädgårdssnäckor i färgglada hinkar bara för att sedan slänga snäckorna på asfalten och trampa sönder allihopa. Jag var arg om någon stack en pinne i en myrstack och borrade sönder myrornas hårda arbete. Att spotta tuggummi ner på marken får man inte heller göra i min närvaro. Fåglar som tror att det är något ätligt får sina näbbar hopklistrade och plågas till döds.

Små saker men ack så viktiga. För det handlar om respekt för det levande. Om man inte lär barnen den respekten från början då kan man inte förvänta sig att de, lite senare i livet, ska kunna fatta något vettigt, miljövänligt beslut. Att jag sedan känner en stor kärlek för växter, kryp och djur är bara en bonus i det hela. Jag har ingen ambition om att förändra världen. Precis som en missbrukare inte kan förändra sitt beteende förrän den själv vill så är inte världen redo för en förändring förrän den själv vill. Och världen vill ju inte. 

Så jag nöjer mig med att rädda livet på en och annan stackare då och då.