Stamkund

Jag har blivit stammis i min allra bästaste butik i stan. Det är en sådan pytteliten butik, inklämd mellan barer och stora affärskedjor. Jag brukar besöka den ofta och växlar alltid några ord med ägarinnan. För några dagar sedan var jag där igen. Jag frågade efter en sagobok men den hade hon inte.

- Men vänta lite - sa hon - jag kanske har något annat som intresserar dig. Hon försvann bakom skynket och kom tillbaka med tre påsar fyllda med krimskrams. Du kanske har användning för det.

Jag vände på påsarna och rynkade på näsan. Ja, kanske, men jag tror inte det. Hm, hm. Mycket krismkrams men inte så användbart för mig. Undra hur mycket jag måste betala för dessa påsar. Hm, hm.

- Du får dem - sa agärinnan som om hon läste i mina tankar.

- Verkligen? Menar du det?

- Ja, du har ändå handlat hos mig så mycket.

Imorgon ska jag besöka en loppis. Där är jag också stammis men ingen är nog medveten om det. Jag försvinner i mängden, bland hundratals andra besökare.