En av mina svagheter är barnböcker. Gärna gamla, skrivna och utgivna före 70-talet. 70-tals verklighetstrogna böcker är för tråkiga för mig. Gamla barnböcker tar mig till en värld som inte existerar längre. Inte på riktigt i alla fall. En drömvärld. Jag brukar fingra länge på böckerna innan jag köper dem. Det måste klicka mellan oss. Mellan mig och boken. Det måste finnas något i boken som talar till mig. Kanske en själ?
3 kommentarer:
Säkert är det så att böckerna har en själ av nåt slag..för mig är böcker livsnödvändigt..
Jag hörde till dom barn som älskade 70-talets socialrealistiska böcker. Jag gillade och gillar såklart andra böcker också men jag minns att jag under en period just i 6-8 års åldern drogs till dom där böckerna som skildrade samtiden, vardagen med liv och död och skilsmässa och mobbing och adoptioner osv.
Och de har ju så fina omslag!
Skicka en kommentar