En gräsand kan stå på en isfläck och strunta i att det är is. Naturen har nämligen utrustat fåglarna i fötter som klarar av kylan. Vet ni att gräsandens fjäderdräkt klarar minus 70 grader. Är det inte otroligt?
Nästan allt liv på jorden är anpassat till miljöns villkor. Nästan, för den enda livsformen som lever på nåder och dessutom motarbetar sig själv är människan. Jag tror att som art kommer vi att utrota oss själva.
Under utvecklingens gång har vi fördubblat vår livslängd. Vi har lärt oss att tämja många sjukdomar, vi har skapat en miljö som vi tror är till vår fördel. Men rör vi oss verkligen i rätt riktning?
Det är inte min avsikt att skriva om mijöförstöring (även om det kliar i tangenterna på mig). Jag menar något ännu mer invecklat; avståndet som vi har tagit från den kedjan som vi en gång har ingått i. Naturen. Vi är en del av den och det går inte att förneka. Men vi har så otroligt utvecklat storhetsvansinne att vi tror att äsch, vem behöver naturen egentligen, va? Vi kan klara oss på egen hand.
Vi, arma stadsmänniskor, blir dock totalt hjälplösa när ett allvarligare strömavbrott drabbar oss. En strejk kan paralysera infrastrukturen och hota vår livssituation. Och hur tar man sig till jobbet när bilen inte lyder?
Ibland känner vi av våra instinkter och tappar andan när vi lämnar stan och får se naturen på riktigt. Ibland känner vi oförklarlig kärlek till allehanda naturmaterial. Jag själv är på gränsen till att uppleva nirvana när jag stoppar händerna i en säck med fet, smutsig fårull! Andra får liknande känslor när de får gräva i sitt trädgårdsland. Det går inte att dra ut ur oss våra rötter, det går bara inte.
En del människor, och det är synd om dem, har inte ens naturlängtan kvar. Att stoppa händer i säcken full med ull eller i jordhögen är det värsta dem vet. De river upp sina fina trägolv och lägger på plast istället. De äger inga gummistövlar för vem behöver gummistövlarna i asfaltdjungeln?
Jag är dock övertygad att dessa människor kommer förr eller senare att drabbas av en oerhört inre oro. De har nämligen inga rötter att hålla sig fast vid. Det är nog ingen tillfällighet att sjuka personer ordineras olika former av kontakt med naturen. Jag har aldrig hört talas om att man ordinerade långa bilfärder och tv-tittandet.
Någon gång måste vi börja fatta att vi är beroende av natur, inte tvärtom. Att förstöra naturen är som att gräva sin egen grav.
2 kommentarer:
Ja, utan kontakt med jorden kan man nog inte leva ett komplett liv, tycker jag. Husdjur, liten täppa eller tom en balkonglåda kan ibland vara hela skillnaden tror jag. Vi mår bra av det som växer!
Så bra du skriver! Visst är det tragiskt med såna människor? De som tycker att det är FÖR tyst på landet och inte kan sova... Och som kan bo i en storstad fullt med gatuvåld men som är mörkrädda och tycker att det är otäckt på landet...jisses!
Skicka en kommentar