Så såg vår lillsoffa ut innan jag bestämde mig för att ge den ett litet lyft. Nu ska vi vara ärliga och erkänna öppet att soffan var urtrist. Tråkig. Mesig. Ett stort blääääh. Jag höll den i ljusa, neutrala toner för att vi har ett mörkt vardagsrum och jag var lite rädd för färger. Jag fattar inte hur shabby chic-folket fixar det där med vitt överallt... Mina soffor är jämt skitiga. Hunden, katten och inte minst barnen sätter mer än gärna sina avtryck på det vita överkastet. Vit hos oss är grå, randig och flammig samtidigt. Igår fick jag nog. Och så har det blivit:
Visst är det roligare med lite färg? Nu är det kuddar i storsoffan som väntar på omvandling.
7 kommentarer:
Helt i min smak! Heja ANna!!
Håller med Maria! Helt i min smak oxå.... Ibland trillar jag dit på det där med shabby chick. Tittar på alla tjusiga tidningsreportage och bloggar och något inom mig ropar vill ha, vill ha! Och visst kan det vara fint men vissa verkar liksom vara lite "för mycket". Petigt in i minsta detalj. Och hos mig hade det aldrig funkat - katter, barn och allmän röra - tvättmaskinen hade gott varm jämt för att inte tala om all clorin....nä lagom är bäst!
Och dina kuddar blev superfina och soffan ursnyggt pimpad. Rock on Anna!
Kram
Jeanette
Snyggt, dina retrotyger gör sig verkligen som färgklickar i soffan. Ibland behöver man göra nåt nytt som piggar upp. Snygga julstrumpor du gjort. Kram Birgitta
Underbara kuddar, som vitaminer!
Visst är det skönt med färg? Men Anna, du har ju stora barn. De borde väl inte skita ner...? Hunden och katten, det köper jag.
Vilken härlig färginjektion! Det behöver man så här års. Behövs något som bryter av mot det vita, tycker jag.
Kramar!
Men så härligt glad man blir av att se din soffa! :-) Får man slå sig ner och njuta av färprakten?
Skicka en kommentar