Inuti min själ finns det just nu ett svart hål och jorden under mina fötter skakar obehagligt.
Min dotter har trasslat in sig i allvarliga problem och jag kan inte göra mycket åt det. Samtidigt är jag jättearg. På mig själv, på dottern, på samhället. Men mest på mig själv.
Mina föräldrar var väldigt kontrollerande i förhållande till mig. Pappa jobbade inom polisen och han kunde tillämpa polismetoder hemma. Disciplin och inget tjafs, det var det som gällde. Och visst, jag var ett lydigt barn men varken då eller idag känner jag trygghet och tillit till honom.
Därför har jag fostrat upp mina barn på helt annorlunda sätt. Dumma mig ska jag säga er. Jag kontrollerar inte, jag litar på det mina tonåringar säger. Jag slår inte, jag hotar inte, jag förlåter och om något händer då vill jag ha ett ärligt och öppet samtal. För jag vill att mina barn ska känna sig trygga hos mig.
Och trots det så slår min dotter en sådan volt att jag tappar hakan och undrar om den där tonåringen är verkligen mitt barn.
Mitt i ilskan vill jag krama hårt om henne och viska, viska, viska... Och det gör jag för jag älskar ju barnen mest av allt. Samtidigt känner jag mig lurad och utnyttjad... Rätt åt dig säger en hemsk inre röst.
Jag var tvungen att skriva av mig...
14 kommentarer:
Aj då. Det där låter ju inte alls kul...
Anna! Hör av dej om du behöver prata! Jag har erfarenhet av tonåringar på som strular. Många kramar Annette S
Vill du prata så finns jag här! Du nämnde redan lite om det hela... Jag lyssnar gärna!
Stor kram
Men vännen! Det låter som om du behöver prata av dig också! Önskar jag kunde göra något. Låna dig ett öra? Mejla eller ring om du vill.
Kramar i massor!
Så tråkigt! Jag hoppas verkligen att allt blir rätt till slut, stor styrkekram!
Jag förstår dig man vill inte vara en Thatcher/Hitler. Man vill lita på sina barn och föra en dialog. Lycka till!!!
Tro mig Anna, ingenting är så illa att det inte går att reda ut om man tar tag i problemet när det uppdagas även om det händelsevis skulle ha råkat hållit på ett tag. Man är ledsen, arg och besviken. Jag vet inte vad som hänt men försök, om det går, att se det som hänt som en outtalad fråga från Sara som lyder "är det ok att göra så här?". Svarar du då kraftfullt i både handling och ord att NEJ, det är INTE ok så ska du se att det rättar till sig till slut även om det tar ett tag. Ring mig om du behöver prata. Stora kramen / Mona
Hoppas att det reder ut sig till det bästa för er båda två.
Styrkekramar Trollmor
Hoppas att allting ordnar sig för er!
Massor med kramar från Millis
Du vet var jag finns.
Martin
Fy fasen....sånt där är inte roligt. Tonårsbarn kan ibland överraska en rejält.
Jag är övertygad om att ni tillsammans reder ut det här och stärkta går ut från den här prövningen.
Många kramar från Clara
Tack för ert stöd och alla styrkekramar!
Jag kan säga att jag redan nu oroar mig lite för dagar med en tonåring! Man hoppas ju såklart att man ska kunna lita på dem...men å andra sidan så kan de ju behöva göra lite "volter" för att lära sig, bara inte för stora så att det blir allvarliga problem. Hoppas att det ordnar sig för er!!
åh, alla föräldrars fasa, att barnen ska begå misstag. men hur gärna vi än vill så kan vi inte skydda dem från allt och vi kan inte diktera deras liv. var där som hennes stöd så kommer ni båda förhoppningsvis ur allt lite starkare.
kram
Skicka en kommentar