Wille, jag, Magnus och Nosan har tagit en promenad. Jag har nästan glömt hur det är att gå tillsammans med en liten människa. Mina steg är snabba och långa och jag brukar veta vart jag är på väg. Men när man går med ett litet barn måste man vara beredd på ett betydligt lugnare tempo. Ibland bestämde sig Wille för att gå åt helt annat håll än vi. Då fick man övertala honom att ändra sitt beslut. Egentligen har Wille gått 4 gånger längre sträcka än jag. Hans fyra små trollsteg rymdes i mitt enda. Jag har kollat!
3 kommentarer:
När jag kommer in till dej så upplever jag ett lugn och en trivsel som är välgörande för mej, dina tankar och bilder gör mej varm. Dina funderingar är intressanta och kloka, och du skriver om det lilla med sådan känsla. Och inte minst ditt namn är så vackert och ovanligt, är det anpassat bloggnamn eller ditt eget kan man undra.
Wille verkar var en trevlig kille och så bestämd som man kan vara i hans ålder när man vet vad som är intressantast för stunden.
Kram Birgitta
Man skulle kanske behöva vara ute och gå med små barn lite oftare då - och stressa ner lite grann :) Eller blir man ännu mera stressad kanske av att hålla reda på en liten som hinner överallt och till några ställen till snabbare än blixten?
T A C K!!!!
Skicka en kommentar