Min mormor, morfar och jag och min kusin.
***
- Jag vill inte prata med dig mer! – skrek Lilla K och smällde ytterdörren efter sig.
”Dumma, dumma mamma – muttrade hon under näsan. Jag vill att pappa kommer hem!”
Men pappa skulle aldrig mer komma hem och det visste Lilla K. Året var 1944. Det polska folket gjorde ett försök till att befria Warszawa från tyska ockupanter. Pappa blev skjuten för att han kämpade för frihet. Och nu är det bara Lilla K, Lillebror och mamma som är kvar. Lilla K torkade snoret med tröjärmen.
Plötsligt fylldes Warszawa med sirenljudet som varnade alla att tyska flygplan var på väg att än en gång bombardera staden. Människor runt omkring Lilla K började springa åt alla möjliga håll för att hitta skydd i någon källare eller skyddsrum. Lilla K började också springa men det var för långt hem. Hon skulle aldrig hitta dit i tid. Gatorna tömdes på folk. Lilla K stod panikslagen och ensam. Nu kunde hon höra flygplanens motorer. Någon okänd sprang mot Lilla K och lyfte henne i sina armar. En stund senare satt dem i en källare. Det var mörkt och Lilla K kunde inte se de andras ansikten. Hon hörde explosioner, krossat glas och en tyst röst som bad nästan ljudlöst ”Fader vår”. När allt lugnade sig sprang Lilla K hem. Hon sprang så fort hon kunde. När hon kom fram var det bara spillror av det som för ett par timmar sedan var hennes hus. Mamma och Lillebror var döda. Hon hade inget hem längre.
Det är historien om min mormor. Hon var bara 9 år när hon förlorade sina föräldrar i kriget. Hon sökte skydd hos sina släktingar. Att ha en mun till att mata var en stor belastning och mormor fick klara sig på egen hand.
Och det gjorde hon. En gång smög hon sig in på ett tyskt godståg som skulle frakta kor, grisar och höns från Polen till Tyskland. Hon gömde sig i en av vagnarna och följde med. Under resans gång lyckades mormor sälja det mesta i ”sin” vagn. Sedan hoppade hon av.
Mormor berättar sällan om krigsåren och när hon gör det så gråter hon. Och när hon dör så finns det ingen annan i min familj som kan berätta det.
”Dumma, dumma mamma – muttrade hon under näsan. Jag vill att pappa kommer hem!”
Men pappa skulle aldrig mer komma hem och det visste Lilla K. Året var 1944. Det polska folket gjorde ett försök till att befria Warszawa från tyska ockupanter. Pappa blev skjuten för att han kämpade för frihet. Och nu är det bara Lilla K, Lillebror och mamma som är kvar. Lilla K torkade snoret med tröjärmen.
Plötsligt fylldes Warszawa med sirenljudet som varnade alla att tyska flygplan var på väg att än en gång bombardera staden. Människor runt omkring Lilla K började springa åt alla möjliga håll för att hitta skydd i någon källare eller skyddsrum. Lilla K började också springa men det var för långt hem. Hon skulle aldrig hitta dit i tid. Gatorna tömdes på folk. Lilla K stod panikslagen och ensam. Nu kunde hon höra flygplanens motorer. Någon okänd sprang mot Lilla K och lyfte henne i sina armar. En stund senare satt dem i en källare. Det var mörkt och Lilla K kunde inte se de andras ansikten. Hon hörde explosioner, krossat glas och en tyst röst som bad nästan ljudlöst ”Fader vår”. När allt lugnade sig sprang Lilla K hem. Hon sprang så fort hon kunde. När hon kom fram var det bara spillror av det som för ett par timmar sedan var hennes hus. Mamma och Lillebror var döda. Hon hade inget hem längre.
Det är historien om min mormor. Hon var bara 9 år när hon förlorade sina föräldrar i kriget. Hon sökte skydd hos sina släktingar. Att ha en mun till att mata var en stor belastning och mormor fick klara sig på egen hand.
Och det gjorde hon. En gång smög hon sig in på ett tyskt godståg som skulle frakta kor, grisar och höns från Polen till Tyskland. Hon gömde sig i en av vagnarna och följde med. Under resans gång lyckades mormor sälja det mesta i ”sin” vagn. Sedan hoppade hon av.
Mormor berättar sällan om krigsåren och när hon gör det så gråter hon. Och när hon dör så finns det ingen annan i min familj som kan berätta det.
***
"Vem spelar detta spel
med blod och svett och tårar,
och kulsprutor och bårar?
Jag vet att det är fel,
Ni vet att det är fel"
/Boris Vian/
Några av polska krigsoffer
5 kommentarer:
Tack för denna text! Du skriver så levande! Det är så sorgligt att veta att de som var med inte kommer finnas kvar snart. Därför är det viktigt att berätta för varandra, din mormor har gjort det för dig och DU gör det nu för oss.
Jag tycker att du ska göra något mer av detta hemska, men ändå starka och fashinerande livsöde. Barnbok? Dockteater?
Kram!
Jag berörs av dina ord till tårar... Fortsätt Anna så här, du är kanonbra!!!
Kramar
Jag blir så berörd!
Bra att du skriver!
Tack för era ord.
Love you! Och lilla K måste få göra sin röst hörd!
DU kan föra historien vidare! Låt mormor läsa dina ord få henne att berätta mera.
Skicka en kommentar