Jag, en gruvarbetare

Jag känner mig enormt trött. Till och med när jag sover så är jag trött. Det är illa. Man kan tro att jag är en gruvarbetare som sliter sig sönder i en kolgruva. Och när han tar hissen upp så ser han inte någon skillnad på gruvan och himlen för att allt är lika svart. Så han traskar hem, äter ärtsoppa som hans fru har lagat och sjunker i soffan och drömmer om att köpa en segelbåt och ge sig ut på blåa äventyr. Men han kan inte för det enda han vet är att jobba i kolgruvan och den enda båten han har råd med är en barkbåt.

Precis så här känner jag mig.

Trots att solen skiner. Trots att grannens vintergäck invaderar mitt grönsaksland. Trots att jag har en underbar sambo som tvingar mig till att ta en resa till Spanien, Polen, Irleand. Som kommer hem med Blutsaft och ett efterlängtat USB-minne med många gig.

Trots allt detta känner jag mig som en utsliten gruvarbetare. Jag får nästan skuldkänslor för att jag är så nere. Jag hoppas att solen stannar här ett tag för det är åtminstone skönt att dricka kaffe ute på altanen och känna hur solen värmer min vintertrötta kropp.

Slut på klagandet.