Förnöjsamhet

Förhöjsamhet är ett märkligt tillstånd. De flesta är nog överrens om att det är skönt att kunna vara nöjd med det man har istället för att jaga nytt och mer. Och ändå är det nästan lite fult att vara nöjd med sitt liv. Man ska ha ambitioner och planer. Man ska samla på sig pöäng som höjer oss i andras ögon. Som väcker lite avundsjuka och gör oss till bättre människor än vi egentligen är. Ett häftigt jobb, spännande resor, ovanliga intressen eller åtminstone en ny bil.

Men jag kan inte hjälpa det att jag är en sådan tråkig människa som trivs bäst hemma. Som har ingen längtan efter kickar och som känner sig nöjdast om hon får ligga i hammocken, rycka ut några maskrosor ur gräsmattan och klappa sin lata katt. Ta en kvällspromenad i den skogsdungen som ligger runt hörnet, läsa en tidning eller bara dagdrömma. 

För en månad sedan var jag i Barcelona. Den bästa stunden på hela resan var när jag satt på stranden och drack sangria. Jag kunde lika gärna ta bussen till Mariefred, sitta i hamnen och dricka en kall cider. Känslan skulle bli densamma.

När jag vaknade imorse fick jag panik. Kära nån, en sådan vacker dag och jag hade inget inplanerat. Jag började genast fundera på vad jag skulle hitta på. Mitt i det febrila tänkandet fick jag hejda mig själv. Jag bestämde mig för att stanna hemma. Så luktärter, hänga upp tvätten och dricka te i solen. Om någon på jobbet frågar mig imorgon om jag hade gjort något kul idag då har jag inget spännande att berätta. Jag har bara levt i slow motion och det känns underbart...

***

Bilden i dagens inlägg har min dotter tagit utan att jag visste det. Den speglar min lördagsstämning väldigt bra.