Blicken

Idag mötte jag en mans blick.

Blicken var av den sorten som man kan läsa om i billiga kioskromaner.

Han tittade på henne med sina mörka ögon. Den intensiva blicken fick hennes värld att gunga. Hennes knä vek sig under henne och hon föll ner i hans muskulösa armar.

Mitt liv måste nog likna en billig kioskroman för så var det även för mig. Förutom att jag föll i hans armar. Men den där blicken, de där kriminella ögonen. Jisses... Jag kan inte påstå att livet har skämt bort mig med den typen av blickar från främmande män. Sist det hände då var det ett påtänt fyllo på torget som ville ha en puss. Annars minns jag inte om jag i överhuvudtaget fick fler sådana blickar. Så jag har inte så stora erfarenheter av att bemöta ett par svarta ögon som får mig att svaja. Jag svalde salivet så hastigt att jag nästan rapade och skyndade mig ifrån mannen. På ett tryggt avstånd vände jag mig om och mannen stod kvar och tittade... Och jag tänkte att fanken, jag är ju över 40 vårar. Vem vet när jag nästa gång får en sådan blick. Kanske aldrig. Så jag log mot mannen och kände mig hur vacker som helst.

***

Till mina bonusbarn som läser dagens inlägg och kanske oroar sig för att jag har börjat bli känslig för främmande mäns blickar vill jag bara säga att lugnt, lugnt. Pappa är the number one. Alltid.