Djävulen kommer väl aldrig ensam

Min egen fantasi kan ibland skrämma slag på mig.

Tidigt imorse cyklade jag till jobbet. Det gråa morgondiset låg fortfarande i luften. Det var tyst och lugnt. Inga människor som långt ögat kunde nå. Morgontrafiken hade inte vaknat än. Ja, förutom den där bilen som kom i full fart till övergångsstället som jag skulle precis cykla ut på. 

- Djävulen kommer väl aldrig ensam - tänkte jag medan jag bromsade hårt.

Och då hörde jag den djupa rösten ryta bakom mig: Hej Anna!

Hjärtat hoppade ut ur bröstkorgen på mig. Jag vinglade på cykeln och skrek till. 

Hade jag tänkt på djävulen i fel timma?

Det var dock ingen djävul som uppenbarade sig för mig. Tack och lov.

Det var bara min kollega som cyklade om mig....