Våfflor, vitsippor och vårkänslor

Våfflor! Det var det första jag tänkte på när jag vaknade imorse. Jag var enormt sugen på några frasiga våfflor med jordgubbssylt på. Som tur är så har moraltanten (hon som bor bakom örat på mig) åkt på påsksemester. Annars skulle hon ha gnällt på mig. Vad, våfflor till frukost? Är det inte lite överdrivet? Dumt? Skamligt? Men nej, moraltanten är tillfälligt borta och jag har gjort mig en vansinnigt god våffelfrukost. Sedan gick jag ut för att hälsa på vitsippor.  

Men vitsipporna tycker att det är alldeles för kallt och blåsigt för att öppna sig. Jag förstår dem.

De som struntar i vinden är de unga grässtrån.

Helt obekymrat sticker de ut sina gröna näsor och låter vinden dra i dem.

Spindlar verkar inte heller bry sig om kylan. Jag såg dem överallt. Naturen, eller kanske min spindelfobi, har utrustat mig i en enorm spindelradar. Om det finns spindlar där jag är då kan jag vara säker på att jag ska möta dem. Oftast öga mot öga. 

På asfalten hittade jag en vinbergssnäcka. Den har inte vaknat än utan sover i sitt lilla hus som är förseglat med en kalkplatta. Kalkplattan har snäckan byggt själv i höstas. Men det är ju hur dumt som helst att ligga på asfalten så jag la snäckan i en grässtuva. Där får den sova ett tag till.