Jag har fått två vackra, handgjorda kort. Eller snarare sagt en tavla och ett kort. De har kommit till mig ändå från Irland. Där, så långt borta härifrån, bor min ungdomsvän som jag inte har sett på snart 20 år. Men vi håller kontakten via Facebook och via varandras bloggar. Vi var tre oskiljaktiga tjejer. Vi grät på varandras axlar när våra hjärtan höll på att brista, vi hittade på massor med saker som våra föräldrar skulle förfasa sig över om de bara visste, vi fanns där för varandra.
Den här bilden är tagen sommaren 1991, vi var alltså 19 år.
Idag är vi tillsammans igen, på Agnes vackra tavla...
... sammanfogade av våra rötter, minnen och vänskap.
En annan vän till mig, från Göteborg, har skickat ett handskrivet brev till mig...
Käraste lilla Anna... så vackert att jag håller på och snyftar här. Men avslutningen på brevet är ännu vackrare:
Snälla Anna, tappa inte bort mej - jag tappar inte bort dej!!!
Vänner, de nära en och de långt borta, det är dem som betyder mest här i livet.
Framgång, pengar, till och med hälsa, vad ska man med det till om man är ensam som en tumme i en tumvante? Nu, när jag har blivit vuxen, då kan jag se det klarare än någonsin här i livet.
Underbara människor som har stått ut med mig i alla dessa år. Tack för att ni finns.
2 kommentarer:
wzruszyłam się Kochana,dziękuję za piękne zdjęcia i wspomnienia :))
Men vilken härlig tavla att se som en scrappare man är. :-D Tycker dina kamrater har gjort ett jätte fint jobb ♥
Jag förstår att det värmer ditt hjärta
Skicka en kommentar