Var ligger Läggesta eller en helt otrolig historia

Om ni bor någonstans här i närheten och la er igår i vettig tid då kommer ni inte att tro på mig. Historien är dock alldeles sann om än helt otrolig. Jag la mig också igår i vettig tid men blev väckt av Magnus mitt i natten. Han ringde.

- Anna, kan du hämta mig i Läggesta?

Han var fast där. Med sin moped. Vad han gjorde i Läggesta, mitt i natten och dessutom på mopeden är en annan osannolik historia som jag dock besparar Er. Jag tänkte att jag var nog hans allra sista räddningsplanka. Mig väcker man inte mitt i natten och ber om att bli hämtad av. Ska man bli räddad i en nödsituation då ska man ringa efter någon annan som är lite mer säker än jag. För jag kör antingen i diket eller vilse.

Ni som har läst den här bloggen ett tag vet nämligen att jag avskyr att köra bil. Jag kör bara om jag blir tvungen till det. I natt var jag definitivt tvungen. Det kanske skulle gå bra om det inte var för snöstormen som härjade där ute. Sikten var så dålig att jag körde 50 km/h. På motorvägen! Jag såg varken skyltar eller ens vägen framför mig. Jag var den enda som körde mitt i natten. Alla andra var kloka nog för att hålla sig inne i ett sådant väder antar jag. Jag visste inte om det var en välsignelse eller förbannelse. Jag kämpade mot paniken som försökte golva mig där i bilen.

Att jag hade aldrig någonsin varit i Läggesta och inte visste var den låg gjorde inte saken direkt enklare. Snarare svårare. Jag missade den tänkbara avfarten. För jag förväntade mig förstås en stor pil som visade mig vilken väg jag skulle ta. Men det fanns inga sådana pilar, man fick agera med sitt geografiska sinne. Det saknar jag så jag körde och körde i snöstormen. I Järna fick jag nog, vände och försökte leta mig tillbaka till det som kunde ha varit avfarten mot Läggesta. 

Jag insåg att jag var tvungen att stanna till och synka mig med kartan. Efter ytterligare en avfart fick jag syn på en stor parkering och körde in på den. Snacka om förvåning när jag möttes av en vinkande Mange på parkeringen. Jag var nämligen framme, i Läggesta. Jag trodde att det var en stad. Möjligen en by. Men det är bara en parkering och en järnvägsstation. 

Det mest bisarra är dock att när jag vaknade imorse då fanns det inte ett enda spår efter nattens fasanfulla snöstorm. Inte en enda snöflinga som ligger någonstans och påminner mig om det snöiga inferno som jag hade upplevt bara några få timmar tidigare. Allt är borta. Helt otroligt.