Tiden

Jag ligger i soffan och läser. På soffbordet ligger den tidningen som jag bläddrade igenom under min sömnlösa natt. Jag är slarvig, jag låter saker ligga kvar här och där i all oändlighet. Eller i alla fall tills någon i familjen får spader på mig. Så tidningen ligger där jag slängde den sist. För tillfället använder jag den som underlägg för temuggen.

Jag la boken ifrån mig en stund och då slog det mig. Sigrid Rausing är född 1962. Hon är alltså tio år äldre än mig. Jag granskade hennes ansikte. Vackert och rynkigt. Jag tänkte på mitt eget ansikte som inte är lika vackert men desto rynkigare. Om tio år kommer rynkorna att fördubblas och fördjupas. Tio år, en liten droppe i tidshavet. Jag är inte utseendefixerad, jag har ingen åldersnoja. Men jag har tidsnoja. Nu rullar den neråt, min tid alltså. Jag har inte obegränsat av den varan längre. Det har jag aldrig haft men det fattade jag inte för 20 år sedan. Nu fattar jag det. Nu känner jag på ett fysiskt sätt hur tiden krymper. Och jag frågar mig själv, när ska jag börja leva?

Eller snarare, när ska jag börja skaffa mig minnen som kommer att framkalla leende hos mig när jag ligger i en säng på något äldreboende? Orörlig och frånvarande och alla tror att jag är med den ena foten på andra sidan av livet. Men jag bara ligger där och minns allt fint som jag har upplevt...