Goodbye Max!

Jag har alltid gillat att äta på Max. För att det brukar vara mindre folk där än på andra ställen och för att jag gillar deras Friscomål. Jag vet, jag vet, inte speciellt nyttigt, inte ens speciellt gott när man smakar efter. Men en fredagskväll, när man är frusen och trött efter veckans slit då är det skönt att stoppa i sig en hamburgare. Så vi åkte dit. 

- Men min hamburgare är kall - gnydde jag efter första tuggan.

- Men gå och klaga - uppmuntrade Magnus.

Jag? Klaga? O nej, att klaga på maten förekommer ju bara i engelska komedier. Mitt liv är varken engelskt eller komediskt. Jag tog en tugga till för att försäkra mig att hamburgaren var verkligen kall. Jag kanske bara inbillade mig det. Den var absolut kall.

- Men ät inte upp den. Gå och säg att den är kall - tryckte Magnus på.

Och vet ni vad? Jag gick till kassan och sa, om ens lite ursäktande, att hamburgaren var kall.

- Det är klart att du ska få en ny - sa tjejen i kassan.

 Hon lovade att hon skulle komma ut med den till mig.

Två minuter senare hade jag en ny hamburgare. Jag vecklade ut pappret och kände på brödet. Hamburgaren var varm men den som gjorde hamburgaren i ordning var nog väldigt irriterad. En hamburgare ska liksom sitta ihop men min var i bitar som fladdrade runt. Salladen hamnade helt utanför brödet och för att se dressingen skulle jag behöva ett förstoringsglas. Om jag vore lite mer kaxig då skulle jag gå till kassan igen och be att få prata med den som gjorde min hamburgare. Om jag bara var lite mer kaxig. Men mina kaxreserver räckte till att klaga enbart en gång. Inte fler. Jag åt upp hamburgaren men det dröjer väldigt länge innan jag besöker Max igen.