En gång hade jag en Sagoverkstad. Det kändes som att hela mitt liv var en saga. Jag levde för och genom sagorna. När jag fick mitt nuvarande jobb då mäktade jag inte med att både arbeta heltid och driva Sagoverkstaden. Jag stängde portarna till min sagovärld. Ett tag gick det bra. Antagligen för att jag var dödstrött efter jobbet och ville bara äta, sova och utföra mina biologiska behov. För något annat fanns det inget utrymme kvar. Men Sagoverkstaden vill inte falla i glömska. Lik ett försvunnet rymdskepp som skickar signaler ut i rymden i hoppet om att bli upptäckt och räddat (sådant har jag sett på många SF-filmer) så skickar Sagoverkstaden signaler till mig. Min sagoblogg får dubbelt så många besökare som Stilla-bloggen. Trots att jag inte har publicerat ett enda inlägg sedan april. Jag får fortfarande mail från folk som undrar saker, vill ha, vill beställa, är intresserade. Trots att jag har skrivit i sagobloggen att jag lägger ner verksamheten. Vart jag än går så ser jag sagor. Numera kan jag, efter att arbetsdagen har tagit slut, hitta krafter till att hålla mig vaken. Ha roligt. Drömma. Leva. Då vandrar mina tankar till Sagoverkstaden.
Jag saknar den väldigt mycket ibland.
2 kommentarer:
Du får samla alla idéer som dyker upp nu, tills du har ork att ta tag i sagoverkstaden igen. Kul att det är så många som är intresserade.
Svar till din fråga - Ja, det är den kursen jag börjat med Tomas P. Känns jättebra och jag behöver verkligen lära mig mer om min kamera.
Den behöver ju inte vara stängd för evigt! Det brukar pocka på, det som vill komma ut.
Skicka en kommentar