Kaos är bara förnamnet

Dagen började minst sagt jobbigt.

Jag blev väckt av ett ljud som var så hemskt att det är svårt att beskriva det. Jag försökte somna om men det gick inte. Redan på vägen till jobbet kände jag att de ynka fyra koma fem timmar som jag har fått sova var alldeles för få. Men, men, det skulle nog ordna sig. Tänkte ja, dumt nog.

På vägen till jobbet cyklade jag förbi Isstadion och där, bakom stängslet, på den asfalterade ytan, sprang en orolig fasantupp. Han tog sig nog in men kunde inte hitta ut. Jag kunde inte stanna och försöka hjälpa honom. Då skulle jag komma för sent till jobbet. Så jag cyklade vidare och bad till högre makter om hjälp till tuppen.

På jobbet körde det ihop sig med några listor och jag försökte reda ut problemet. Samtidigt som jag fick uppdrag att under dagen faddra för ett par framtida konsulter. När det var dags att stämpla ut då stod jag mitt i smeten och kunde bara inte lämna allt och ge mig iväg. Jag försökte ordna röran så gott det gick och klockan tickade iväg. Och jag som hade väldigt ont om tid.

Äntligen i omklädningsrummet. Duscha, springa ut, knöla in ryggsäcken och yogamattan i cykelkorgen och tramapa det fortaste jag kunde till sjukhuset där min dotter hade ett möte och jag skulle vara med på det. 

Efter sjukhusbesöket cyklade jag till torget för att ta ut pengar som jag skulle betala yogapasset med. För ikväll skulle jag på mitt allra första ashtangapass. Men där på torget upptäckte jag att jag inte hade bankkortet med mig. Alltså, inga pengar att betala yogan för. Yogini är en vän till familjen och just därför var jag väldigt ovillig att komma till hennes klass och inte ha pengar med mig. Så jag slängde mig på cykeln och skyndade mig hem. Med lite tur skulle jag hinna.

Och hemma väntade en ny överraskning på mig. Vår bil var borta. Magnus var också borta men det var enligt planerna. Att han skulle ta bilen verkade väldigt långsökt. För han gav sig iväg på mopeden och den var ju också borta. Hade han lånat ut bilen? Varför lämnade han ingen lapp då? Blev bilen stulen? Skulle jag ringa polisen? Vad hände? 

Jag hade 10 minuter på mig att cykla till yogan. Men jag kom aldrig dit.

Stressen tömde mig på all energi och jag bara föll ner i soffan. Katten lyckades öppna altandörren (hon är proffs på det) och den kyliga luften svepte om mina bara ben. Jag frös men orkade inte ens stänga altandörren. En kopp te skulle sitta bra men det orkade jag inte heller.

Allt blev plötsligt grått.

Hoppas morgondagen blir bättre. Jag hoppas att jag får sova minst sex timmar och att inga fasantuppar behöver en hjälpande hand. Jag hoppas att arbetet flyter på och att bilen kommer till rätta. Jag hoppas att jag får uppleva en riktigt tråkdag imorgon.  

***

I början orkade jag inte ens skriva av mig i bloggen så jag la ut Sommarfolket.

Bara namnet, Sommarfolket, gör mig glad.

Fast nu känner jag ett enormt behov att skriva av mig och lägga min stress på era axlar.

En liten aning, ni märker det knappt men för mig betyder det väldigt mycket.