Jag har utvecklat en fredagsfobi. Fredagar är efterlängtade som få saker här i livet men när de väl kommer så önskar jag att jag hade jobbat både övertid och helger. För inte så länge sedan var jag också rejält fredagssur. Denna otrevliga känsla hemsöker mig så gott som varje fredag.
Och nu till självömkan.
Egenligen är det en alldeles perfekt fredag. Jag har slutat jobba redan kl 14 så jag är pigg och inte alls så död som jag är de dagarna jag slutar sent. Vädret har inte heller kunnat vara bättre än det är just nu. Solen skiner och en varm vind smeker min kropp som jag slänger då och då i hammocken. Men jag är ensam. Hemmet känns just nu som en bur som jag vill fly ifrån. Inte bara hemmet utan hela mitt liv känns så. Jag vill gärna göra något roligt, som att gå på bio eller ta en cider på The Bishops Arms. Men att göra det utan sällskap känns alltför desperat. Jag förmår bara inte att göra något sådant. Eftersom jag, sedan några år tillbaka, har dragit mig undan det sociala livet så känner jag ingen som jag kan ringa och fråga om sällskap. Jag känner en del människor men inga så nära att jag kan störa dem mitt i fredagsfriden. Så jag gungar i hammocken och hatar fredagar. Kanske till och med helger hatar jag. Jag har inte bestämt mig det än bara.
4 kommentarer:
Flytta hit och ring mig. Vi har haft tjejkväll (jag, K och A) med egenlagad sushi, godis och film eftersom de båda "karlarna" är på annat håll.
Ja Maria! Precis sådana fredagskvällar saknar jag. Men det är lite mitt eget fel för jag har varit en dålig kompis och inte vårdat de relationerna jag har haft. Jag läste någonstans att man ska aldrig låta stigen till en vän växa igen och på mina stigar växer det mycket tistlar och kvickrot.
du kan alltid ringa mig om du vill hitta på nåt!
agneta
Tack Agneta! Det ska jag...
Skicka en kommentar