Guldkanten

Jag är van vid att laga mat för min familj. Jag vet hur mycket potatis jag ska skala och hur många tomater jag ska hacka. Vi äter middag kl 17, så gott som varje dag och jag har en suverän tajmning.

Men nu har hela systemet rasat i bitar. Inte nog med att barnen är bortresta så även Magnus. Förra vecka gav han sig iväg till Norge, på cykel! Jag är själv och plötsligt vet jag inte hur jag ska fixa en middag till mig. Allt faller liksom på matlusten. Det är roligt att både laga mat till familjen och att äta den tillsammans. Att äta själv är inte lika roligt. Hungern kan man ju alltid dämpa med en macka eller två. Det har jag gjort i ett antal dagar nu och kroppen har börjat säga ifrån. Kroppen är klok. Det vet jag så jag har faktiskt fixat en singelmiddag till mig. Mat är livet. Men gemenskap runt maten är guldkanten på livet.

Jag hann inte ta någon bild på min middag. Jag var för hungrig för det :)