Fireflies

Obs! Personligt och känsligt!

Häromnatten tittade jag på Fireflies in the garden. Och tänkte på min egen far. Och på mina ärr. Och på tårar och rädslor som jag har burit inom mig även som en vuxen och till synes oberoende, självständig kvinna. Jag tänkte på den kvällen då pappa krossade ett stort uppläggningsfat på mammas huvud. Dagen efter fick jag gå till soptunnan med en hink fylld med skärvor och matrester. Den dagen då han drog fram sin luftpistol och tryckte den mot tinningen på mig. Den natten då han på fyllan satte sig i bilen och körde bort min hund till skogen*. De gångerna som jag fick springa ner till bilen för att hämta ytterligare en flaska billigt vin. Efter två flaskor visste jag att veckan var förstörd. Jag tittade på Fireflies och mina egna sår öppnade sig på nytt. Jag skrev i mörkret:

Om natten

Svider såren

Själens avgrund.

Om dagen

Plåstrar jag om mig

Med rosenblad.

Det sägs att man ska släppa taget om det förflutna men det är nog sagt av personer som har kommit relativt lindrigt undan här i livet. Allt vi upplever lämnar sina spår ju. Min fysiska kropp är täckt av ärr. Många av dem har jag i ansiktet. Varje gång jag ser mig i spegel blir jag påmind om hur jag ser ut och vad jag har råkat ut för. Varför skulle det vara annorlunda med de själsiga ärren?

Och visst, jag har även härliga minnen av min far. Utflykter, lekar och skratt. Den dagen han dör kommer jag att bli väldigt ledsen. För jag älskar honom, hur knäppt det än låter. Men jag älskar min mamma mer.

* Tre dagar senare kunde han inte stå ut med min sorg, åkte tillbaka till skogen och hittade hunden. Svag, tovig och mager men levande!