
Jag har alltid varit en pacifist. Peace and Love. Vapenvägran. Kanske för att min far var polis och vi hade massor med vapen hemma. Till och med handgranater. I vanliga fall var vapnet inlåst men när faren min hade druckit då åkte det fram. Då var jag skräckslagen. Kanske har min vapenvägran sina rötter just i den här skräcken.
Jag har inte hållit i något skjutvapen på säkert 25 år. Tills igår. Då blev jag lite skjutgalen. Jag staplade ölburkar och sköt med ett stort nöje. Någon sa till mig att jag hade bra teknik. Och jag kände själv att jag var enormt självsäker. Som om jag hade skjutit hela mitt liv.
Ibland frågar jag mig själv vem jag egentligen är. Jag tror att jag är en viss person och sedan blir jag så chockad när livet visar motsatsen. Jag kanske avskyr vapen så mycket just för att jag... älskar att skjuta?
4 kommentarer:
Det är skönt att man kan överraska sig själv i vuxen ålder :-)
Ha, ha Annelie! Man ska inte ta sig själv för given. Rätt som det är så blir man lätt förvånad :)
Det kanske är rent av tur att du tycker så illa om skjutvapen. Vad hade kunnat hända annars? Hemska tanke :-)
Usch Mona, jag skulle nog bli en riktig lönnmördare ;)
Skicka en kommentar