Jag är den typen som jämt är på flykt. Jag önskar så klart att jag kunde stå med bägge fötterna på jorden, stabilt förankrad i verkligheten. Men jag är förstås en dagdrömmare som i sin fluffiga värld söker både skydd och andrum. Det känns bättre att ta cykeln och bege sig till den närmsta lilla staden än att slå problemen på käften.
Så jag cyklade till Torshälla och jag rättfärdigade min utflykt med att jag ville fotografera. När jag i själva verket vände problemen ryggen och hoppades på att de skulle vara borta när jag kom hem. Det är det dummaste man kan hoppas när det gäller problemlösning. Mina problem är nämligen väldigt trogna. De har väntat tålmodigt på mig. Attans också.
Vet ni vad som är det lustigaste? Att jag fick MVG när jag läste konflikthantering. Det är ett stort skämt ska jag säga er.
1 kommentar:
Vackra bilder bidde det i alla fall, så det fanns ju någon vits med (ut)flykten!
Skicka en kommentar